Söderberg: De yngsta får en egen dator – men ingen slöjd
Krönika Skolan kan inte vinna kampen mot det konstanta flödet av dopaminkickar från Tiktok, Snapchat och Youtube. Hela samhället måste ta ansvar. Men skolan kan erbjuda något annat, skriver slöjdläraren.
Hur kommer det sig att mitt barnbarn får en egen dator redan i årskurs två, men inte börjar med slöjd förrän i trean, trots att slöjdens kursplan omfattar årskurs 1–3?
Debatten om digitala verktyg blossar upp med jämna mellanrum. Fördelarna lyfts fram i forskning, men det gör även riskerna. Som alltid kan man hitta stöd för vilken ståndpunkt som helst, beroende på vilken agenda man har. Men ibland räcker det med sunt förnuft.
Det är som med godis. En liten påse karameller på lördagar är knappast ett problem, men en säck varje dag? Det är en annan historia. På samma sätt tänker jag kring skolans användning av datorer. För 15 år sedan kändes det revolutionerande att varje elev fick en dator – som om framtiden var här. Men i dag har nästan alla barn redan en mobiltelefon (läs: dator) i fickan. Dygnet runt.
Vägen dit blir allt längre
Skolan kan inte vinna kampen mot det konstanta flödet av dopaminkickar från Tiktok, Snapchat och Youtube. Hela samhället måste ta ansvar. Men skolan kan erbjuda något annat. Vi kan ge barnen verktyg för att skapa och använda sina händer, och jag märker ofta att när eleverna verkligen kommer igång med ett arbete vill de inte ens titta åt sin dator. Kameran i telefonen är det enda digitala som används, för att med stolthet dokumentera skapelsen.
Men vägen dit blir allt längre för varje år och allt färre elever går att locka ut på slöjdäventyr. De har inte längre tilltro till sin förmåga att själva skapa i fysiska material. Många kan inte längre använda sina händer som de redskap de är.
Att börja med slöjd tidigare, redan i årskurs ett tillsammans med utbildade, hantverkskunniga slöjdlärare, skulle kunna ge barnen möjlighet att utveckla sina praktiska färdigheter och erbjuda alternativ till ständig skärmtid. Det finns så många barn som aldrig får hantverk med sig hemifrån. De bor i hem utan symaskiner, där trasiga kläder inte lagas och där ingen längre slöjdar för nöjes skull. Det finns allt färre fritidsgårdar och de bygglekplatser jag själv växte upp med, där barn utan villa, trädgård och husdjur hemma fick möjlighet att gräva, såga, spika, baka och gosa med en kanin verkar ha gått upp i rök.
Ge händernas arbete större utrymme
Jag är inte orolig för mitt barnbarns möjligheter till god utveckling såväl i den fysiska som i den digitala världen men skolan ska vara kompensatorisk. Om vi inte ger alla barn chansen att använda sina händer, att skapa och känna stolthet över något de själva gjort, vem ska då göra det? Och hur ska de utvecklas till hela människor, när hjärnan och handen är så tätt sammankopplade? Hur ska vi som samhälle bli annat än hungriga konsumenter när ingen längre förstår att ta tillvara och skapa av det vi har framför oss?
Vi har möjlighet att påverka utvecklingen genom att ge händernas arbete mer utrymme i skolans värld. På så sätt kan vi ge alla barn bättre förutsättningar att utvecklas – både praktiskt och intellektuellt.
Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.
LÄS ÄVEN
Slöjdläraren låter eleverna laga sina trasiga kläder
Söderberg: Många barn har låg tillgång till slöjd utanför skolan
