Söderberg: Därför måste vi prioritera repetition och automatisering

Så kom till slut den där efterlängtade avslutningsdagen. Det är dags att summera terminen och fundera över hur alla de planer jag gjorde i augusti landade i praktiken. Jag gillar verkligen att utvärdera vid terminsslut – hur kan jag göra annorlunda nästa termin?

Endast en handfull av alla årets sjuor hann klart med terminens två projekt: nålbrev (broderi) och slöjdpåse (maskinsömnad). Det känns både stressande och oroande. När vi hade schemabrytande dagar mot slutet av terminen dök en tanke upp som jag inte kan släppa. Jag måste nästa termin hitta ett sätt att automatisera maskinsömnaden hos eleverna så att de inte måste tänka varje gång de ska sy ihop två tygbitar. Rätsida mot rätsida och var de olika sömmarna ska placeras måste landa i ryggmärgen på de små liven. 

Fabrikstänk mot slutet

Över 20 sjuor kom frivilligt för att slutföra sina slöjdpåsar, där lappteknik är en del av jobbet. Tillsammans med en kollega organiserade jag arbetet som en fabrik: jag trädde maskiner, strök och förberedde medan eleverna sydde söm efter söm. När någon började tramsa ropade jag:

– Sluta, annars är du uppsagd från den här fabriken!

– Vad betyder uppsagd?

– Det betyder att du får sparken!

Responsen var omedelbar:

– Neeeej, jag vill inte få sparken!

Fokuset var förvånansvärt bra i kaoset och poletten trillade ner hos de flesta. Det slog mig att just repetitionen – att sy om och om igen utan att lämna maskinen och göra andra moment – gav eleverna en möjlighet att verkligen automatisera tekniken. Det är något som måste med in i nästa termin.

Utmaning i åttan

Som vanligt har första halvan av terminen i årskurs 8 varit en utmaning. Att få händerna att samarbeta med garn och stickor kräver precision och tålamod. För de flesta elever är detta frustrerande och svårt – med undantag för de få som blev klara med sitt arbete i årskurs 7 och kunde börja åttans kurs redan då.

Frågan ”Måste alla verkligen sticka?” dyker upp varje år från elever, kollegor och till och med andra slöjdlärare. Mitt svar är alltid ett tveklöst JA. Stickning tränar både motorik och tålamod, och att vi ägnar en hel termin åt det ger den automatisering som behövs för att kunna lyfta blicken och tänka slöjd. Även om det är slitsamt för mig som lärare är det värt det i längden. Elevernas tankar från redovisningarna i stickning handlar i större utsträckning än efter andra arbeten om lärandet än om görandet:

”När man tränar så blir man ju bättre och jag har börjat om och om och om hur många gånger som helst och för varje gång rättar man till sitt fel för att finslipa sin teknik. Att sticka har varit ganska kul faktiskt och jag har ett mycket bättre intryck på syslöjd jämfört med tidigare.”

”En disktrasa skulle vara coolt. Den skulle faktiskt bli använd, och mamma kunde inte ens omtag från början, vilket jag lärde henne. Av det som jag ser just nu så kommer det här bli den finaste saken jag har skapat.”

”I början pratade jag mer och då gick det långsamt, det var för att jag tyckte stickning var tråkigt och jag kunde inget. Men sedan när jag lärde mig mer att sticka blev det roligare och då fokuserade jag mer på att sticka och det ledde till att arbetet gick framåt. Jag tänkte, vad krångligt det är med stickor och varför man ska behöva det, men nu tycker jag att det är jättekul och kan sticka med flyt.”

”Jag började också förstå mer hur stickning fungerar. Innan jag stickade kunde jag se på ett stickat tyg, och bara se en plan yta. Nu inser jag att det är en enda tråd, som är trasslad och trädd runt sig själv och bildar tyget. Det är ganska coolt, faktiskt.”

Nytt projekt med blandat resultat 

I år fick årskurs 9 för första gången välja både material och projekt för ett helt läsår, med målet att hinna med en fördjupning i åtminstone ett material. Det blev både roligt och krävande. Eleverna var fulla av idéer och energi, men verkligheten slog till när de insåg hur mycket hjälp de behövde.

Det var frustrerande att se hur många som saknade grundläggande kunskaper, som att lägga tyget räta mot räta, tvärnåla och sy med sömsmån. Jag hade ägnat mycket tid i årskurs 7 åt att lära dem detta: visat, förklarat och upprepat men möttes ofta av frågan:

– Hur ska jag komma ihåg det där? Det var ju i sjuan!

Jag blev återigen påmind om vikten av att skapa tid för repetition och automatisering. Att eleverna får göra samma sak tillräckligt många gånger är avgörande för att tekniken ska sätta sig i händerna – även om det ibland känns som en kamp mot klockan. 

Terminen med stickning är definitivt det projekt där själva lärandet och den egna utvecklingen får större utrymme än produkten. Det är också förvånansvärt många som väljer att sticka även i nian, framför allt killarna vill fortsätta och jag tror att det hänger ihop med att alla repetitioner skapar en trygghet och ett självförtroende, kapabla händer och ett lugn i att ha koll på vad som ska göras.

Ett gäng med tre killar har varit lite extra motsträviga och undrade mot slutet av terminen om det stämmer att de kommer att få välja slöjdmaterial i nian. Jag var beredd på jubel och ett unisont: 

– Äntligen träslöjd! 

Döm om min förvåning när alla tre lyckligt förkunnade att då ska de välja att sticka igen och genast började spåna på ett svårare projekt.

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Nu går det inte att sänka kunskapskraven mer

Söderberg: Faktorerna som försvårar betygsättning i slöjd

Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé

Söderberg: Skriva för hand är ingen garanti för att bli bra på slöjd