Söderberg: Att pumpa ut en dator till varje elev är ingen bra idé

Tänk vad glad jag var den där dagen någon gång under sent 2000-tal när vi lärare fick varsin laptop och slapp stå i kö bakom den enda tjockskärmen i det trånga arbetsrummet. Det var en välsignelse att kunna gå iväg och direkt få gjort det som behövdes. Var man ville, utan att trängas med andra. Frihet! 

Det var också en bra dag när vi fick veta att arbetslagets sjuor skulle bli pilotklass i stadsdelen för att få 1-1. Varsin egen laptop att arbeta på i skolan och ta med hem och använda för läxor och lärande på hemmaplan. Jag trodde på allvar att eleverna skulle förbereda nästa slöjdlektion hemma genom att titta på en film om momentet vi skulle arbeta med, i sann flipped classroom-anda. Riktigt så har det inte blivit.

Mantrat för tiden var ”Häng med utvecklingen annars …” och ”In med det nya – ut med det gamla mossiga” (dit räknades slöjdämnet). Länge tjatade jag på alla i min omgivning – slöjden skulle inte undantas när alla andra ämnen fick tillgång till digitala verktyg. Makerspaces blev ett hett begrepp och jag kände mig tvungen att ta i från tårna för ingen fattade att ett makerspace egentligen var något som redan fanns obligatoriskt i alla skolor, det vill säga slöjdsalen, en plats för eleverna att öva sig att arbeta kreativt och experimentellt med olika material med traditionellt hantverk som grund. 

Svårigheter från dag ett

Redan från första terminen med 1-1 dök svårigheterna upp och jag menar att dessa lever kvar i hög grad. En del elever ville inte ha en dator från skolan. De tyckte den var dålig, de hade en mycket bättre hemma men de var tvungna i jämlikhetens namn. En del elever ville inte ta med datorn efter skolan då de gick direkt till träning och kunde inte ansvara för den, slängd bredvid en fotbollsplan. Skolan hade inga möjligheter att förvara en stor mängd datorer på ett säkert sätt. Några använde då sin dator som sittunderlag eller regnskydd på väg till bussen, andra kastade diskus med sin. Och vi lärare var helt maktlösa för alla hade rätt till en egen dator, skolan var kompensatorisk och så var det slutdiskuterat. I dessa frågor skulle det icke individualiseras, något som annars tillsammans med digitalisering länge varit ett av tidens modeord inom svensk grundskola. 

Kanske är det dags att inse att det är en utopi att tro att en ungdom ska ha ansvaret för en så dyr pryl för problemet kvarstår. Vi behöver inte använda datorn precis alla minuter under en skoldag och eleverna behöver inte ägna alla raster åt att spela på sina arbetsdatorer. Varje lektion i veckan är det minst en elev vars dator är död, borttappad eller trasig och riktigt så många måndagsexemplar kan man väl ändå inte pracka på en stackars kommun?

Pendeln svänger igen

I eftertankens kranka blekhet har jag ofta önskat att det gick att backa bandet när det gäller skolans digitalisering. Jag är inte ledsen över att skolan också blev en del av samhällets digitalisering, det är ju bara naturligt. Jag är ledsen över hur det hanterades och nu håller pendeln på att svänga igen. Barns skärmtid ska begränsas och det höjs röster för penna, skrivstil, att datorer ska bannlysas och jag är rädd att allt återigen ska vara svart eller vitt, antingen eller. 

Det är hög tid att vi lärare sträcker på ryggen även i denna fråga, oavsett påtryckningar utifrån. Vi äger professionen och vet bäst i vilken ordning eleverna ska lära. Forma bokstäver för hand kommer före tangenter, och det är ju knappast så att jag väljer att arbeta digitalt med elever som inte kan trä en nål eller känner till de vanligaste broderistygnen, slöjd är ju ett hantverksämne och ska så förbli. Det är mödosamt för eleverna men man avlider inte av att göra svåra saker. Det hör livet till att slita ibland, annars uppskattar man inte att lyckas.

Men de digitala inslagen behövs i slöjdämnet, för det finns så mycket slöjd i hela världen att inspireras av och vårt läromedel gör sig bättre på film än i en bok. Det blir också tydligare för eleverna att visa handens framsteg på foto och film än att skriva om det i en skrivbok och vi måste få tillgång till användbara digitala verktyg i salen. Jag har inte hört talas om en enda skola som tillhandahåller en symaskin till varje elev så att de ska kunna öva hemma (även om det sannerligen skulle behövas) och jag tänker likadant med digitala maskiner. Jag behöver digitala verktyg som är bra på foto och film men det är svårt att få gehör för att få en sal utrustad med det som behövs. I stället gäller fortfarande one size fits all, vi får hålla till godo med de Chromebooks som slentrianmässigt pumpas ut i så gott som alla skolor.

Fråga lärarna vad de behöver

De digitala inslagen i våra liv kommer vi inte undan men kanske har vi lärt oss något av de senaste 15 åren och kan vända insikterna till något bra? Det vi inte fattade då i början av 2010-talet var hur snabbt allt skulle utvecklas. Fråga istället lärarna vad de behöver, ta lärdom av åren med 1-1 och gör bättre. Idag är telefonen inte ett verktyg enbart för samtal, och inte enbart till för vuxna. Lägg pengarna på väl utrustade salar, kanske till och med särskilda datasalar? Det kan väl inte bli dyrare än att slentrianmässigt mata ut en dator till varje elev i Sverige (samt en i månaden till Pelle som ständigt glömmer sin på bussen) än att satsa på sådant som lärare verkligen har användning av?

Eva Söderberg är slöjdlärare på högstadiet på Glöstorpsskolan i Göteborg.

LÄS ÄVEN

Söderberg: Insikten fick mig att lägga om min slöjdundervisning

Söderberg: Efter 25 års tokigheter har vi snurrat hela varvet runt

Söderberg: Varför pratar du inte om faktakunskaper i slöjden, Edholm?

Söderberg: Hög tid att utbilda händerna på kommande generation

Söderberg: Hopplöst när vi inte vet vilka hantverkstekniker eleverna ska lära sig