Skytte: Svårt att hitta en vettig balans som idrottslärare
Krönika Ibland kommer de olika delarna av mitt uppdrag att ställas mot varann utan att kunna integreras. Ibland kommer rörelsen få gå före kunskapsutvecklingen och vice versa, skriver idrottsläraren Alexander Skytte.
Är idrott och hälsa ett kunskaps- eller rörelseämne? Nästan varje gång jag är på fortbildning slås jag av denna kontrast. Ena gången är fokus på hur vi kan höja rörelseglädjen, få fler att delta. Få fler elever att höja sin puls och hitta den där rörelsen de kan bibehålla i ett livslångt perspektiv. Vi ges upplägg på teknikövningar och rörelseprogressioner. Vårt rörelseuppdrag.
Nästa gång är det fortutbildning i SKUA (språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) och vi får via Vygotskij lära oss hur vi ska få in våra ämnesbegrepp genom föreläsningar, undersökningar av elevernas förväntningar på området och sedan utbilda med ämnesinnehåll.
Ett tudelat ämne
Det som slår mig kring dessa situationer är hur tudelat vårt ämne är. Å ena sidan förväntas vi ge eleverna utlopp för rörelse, deras basala behov för att lyckas och även höja sina resultat i skolan. Det finns forskning som visar hur viktigt det är med detta kortsiktiga perspektiv på rörelse för att få dessa vinningar långsiktigt. Å andra sidan ska idrott och hälsa vara ett kunskapsämne där eleverna lär sig teori och stoff som förklarar rörelserna. Som ger eleverna förståelse för rörelser och som hjälper dem att utveckla förmågan eller anpassa den efter aktiviteten.
Vilken del väger tyngst i din undervisning?
Det blir inte enklare av läroplanen, som efter varje revidering ger oss ett ökat fokus på ämneskunskap och förmågan att se bakomliggande faktorer, samtidigt som vi 2019 fick en utökning av timplanen med 100 timmar med motivering att barn är för stillasittande och behöver röra på sig mer.
”Just do it”
Här tycker jag det är svårt för mig som idrottslärare att navigera och hitta en vettig balans. För ramfaktorerna kommer också in och påverkar. Klassen kan bestå av 29 individer jag träffar 2 gånger i veckan á 40 minuter och de är 8 år gamla hela högen. De har en förväntning vad idrotten ska innehålla. Den innefattar sällan att sitta och lyssna på ett flödesschema över hur gymnastiken ska gå till utan utgår snarare från Nikes slogan ”just do it”. Samtidigt uppfyller jag elevernas förväntningar genom att tillmötesgå deras uppfattning och tillgodose sådana upplägg på idrotten. Det är mycket möjligt att de har förmågan att lyssna, diskutera och traggla begrepp mer än vad jag ger dem utrymme att göra.
Summa summarum vet vi att barn lär sig via kritiska aspekter i undervisningen (variationsteorin). Vi vet också att språket är en nyckel här (SKUA). Samtidigt vet vi hur viktig själva rörelsen är för både hälsan och själva inlärningen, i alla ämnen. Vi vet att pulshöjande aktiviteter i långa loppet förbättrar elevers prestation i skolan.
Det knepiga är just att jag som idrottslärare förväntas, med de ramfaktorer jag har, att bygga upp en vettig undervisning som tillgodoser båda dessa delar. Och jag menar att det kan vara svårt. Ibland kommer de olika delarna av mitt uppdrag att ställas mot varann utan att kunna integreras. Ibland kommer rörelsen få gå före kunskapsutvecklingen och vice versa. Kanske är det just därför det här ämnet också är extra spännande och givande att undervisa i?
Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.
LÄS ÄVEN
Skytte: Barns känslor är äkta – oavsett hur fåniga vi tycker att de är
Skytte: Vi hamnar fel om vi utgår från att elever vill förstöra
Skytte: I början var jag rädd för mina elever
Skytte: Ett skadat finger är inget hinder för att delta på idrotten
