Skytte: Lektionen gick åt helvete – skyll på mig!
Krönika Jag kan ta att bli kallad för sexist, rasist, fuck you, idiot, dumskalle och cp-skadad. Det rår inte på mig, för jag är vuxen. Men det jag inte kan ta är när de säger sådant här till varandra, skriver idrottsläraren Alexander Skytte.
Starten är som upplagd för att bli dålig. Jag är fem minuter sen från en annan lektion jag haft utomhus med en annan grupp där några elever fastnat kvar. Sista lektionen för dagen, på tok för sent egentligen. Jag är trött, eleverna är trötta. Eleverna är redan i salen när jag kommer ned och uppe i varv. Jag blir ensam med dem och lyckas inte få kontroll på gruppen vid samlingen. Några springer runt, andra pratar och några sitter och väntar på att vi ska komma igång. Jag ber några sätta sig i ringen så att vi kan börja.
”Sätt dig ned själv”, svarar en elev.
”Käften”, säger en annan till den eleven.
Bra start.
En elev tar en höjdhoppsribba och drar ut i salen. Jag ber eleven gå tillbaka med den i lilla rummet.
Ingen respons.
Jag går fram till eleven, för ribban mot lilla rummet och säger:
”Kan du vara snäll och lägga in den där igen, tack.”
”Flytta på dina äckliga fula skor då”, svarar eleven.
Jahopp.
Jag ger eleven en besviken min och den verkar landa.
”Det där blev väl inte så bra?” konstaterar jag.
Ribban och eleven försvinner skamset i väg in i lilla rummet.
Väntar på att bli utskälld
Men samlingen funkar fortfarande inte så jag ber eleverna gå ut i korridoren så att vi kan börja om igen. Göra det rätt från början. En elev ger mig en spydig kommentar, något om hur dum och korkad jag är.
”NN, kan du komma till mig jag vill prata lite med dig.”
De andra går ut. Eleven tvekar. Säkert i en halvminut. Sedan kommer han till mig lite halvskamset. En så liten, rädd kille. Det är tydligt vilka förväntningar han har just nu. Han ska bli utskälld.
Jag berättar hur sådana där kommentarer landar hos mig. Vilken påverkan det får på klassen och min auktoritet. Jag frågar varför han sa så, om det var för att han ville att jag skulle känna så?
Det var det inte. Det bara hände.
Gott så.
Vi går in igen, nu funkar det lite bättre och jag kan starta lektionen. En enklare kullek går igång, planeringen har jag satt åt sidan för mentaliteten är inte där idag. Vi måste förenkla. Det funkar en stund innan bråk utbryter, en elev skadar sig och andra står och munhuggs.
Nu räcker det. Jag ryter till. Samlar eleverna igen. Vi pratar om det som hänt och hände. En elev går runt och stör.
Jag ber eleven att sluta.
Ingen respons.
Jag ber eleven att lämna salen.
Vägrar.
Jag leder eleven ut ur salen och tvingas stänga dörren.
Det här får jag inte göra egentligen. Jag ska ha full uppsyn hela tiden. Men vad ska man göra? Eleven bankar på dörren. Jag går dit och förklarar att jag måste instruera de andra nu, vi kan prata mer sen.
Det hjälper inte.
Jag får leda eleven hela vägen till omklädningsrummet.
Har samling igen, bryter lektionen i förtid. Känner mig sämst.
Kan inte skrika konstant
Och nu vet jag att jag ger öppet mål för andra att rata mig som en kass lärare. Att jag borde skrikigt och kastat ut elever långt tidigare. Fine, du är säkert en bättre lärare än vad jag är. Jag borde väl hitta ett annat yrke istället. Varsågod, ta min tjänst.
Men jag kan inte ägna mina dagar åt att konstant skrika på barn. För vet ni vad? Det är många av dessa barn så vana vid, så till den grad att de söker just det. Och jag vet det. För det har de sagt till mig.
Jag kan ta att bli kallad för sexist, rasist, fuck you, idiot, dumskalle och cp-skadad (för att ta några exempel från dagen). Det rår inte på mig, för jag är vuxen. Men det jag inte kan ta är när de säger sådant här till varandra.
Jag kan inte ta när de där eleverna som vill ha undervisning berövas sin lärare och undervisningstid. Där drar jag en gräns.
Samtidigt vet jag vilka behov dessa utåtagerande barn har. Hur små och osäkra de är och känner sig. Så små att de känner ett behov att trycka ned andra.
Där i mitten står jag, läraren som har i uppdrag att ge undervisning till alla dessa barn, oavsett deras förutsättningar.
Så varför blottlägga mig så här med denna text? Jo, för det är så här det ser ut ibland. Och det är övermäktigt för mig. Ingen ska någonsin gå och tro att jag är den perfekte läraren som har alla lösningar, svar och gör allt korrekt och riktigt.
Hell, jag är säkert inte ens en särskilt duktig lärare. Helt ärligt.
Men jag bryr mig om mina elever och jag vill att de ska lära sig, ha roligt på idrotten och må bra. Bevisligen räcker jag inte (alltid) till.
Trots allt mitt ansvar
Samtidigt är det jag som äger makten över mina lektioner. Det innebär även att det är jag som äger ansvaret och ska ta konsekvenserna när det inte fungerar.
Jag vet att jag inte räcker till, men det är en annan fråga. För jag ser ändå ett problem med att lektionen jag beskrev här ovan mynnar ut i att eleverna och andra utomstående ser att det är några enstaka barn som är problemet (ja, jag har pratat med eleverna i klassen).
Och jag menar inte att peka finger här. Det är givetvis tryggt för mig själv att känna att jag gjort allt jag kunde. Men jag tänker på dessa barn som ses som problemet. Jag var ju själv ett sådant barn. Jag vet hur det känns.
De kanske inte kan?
De kanske inte vill?
De kanske vill förstöra?
Oavsett anledning så spelar det ingen roll. De ska gå i skolan. De ska ha den där lektionen med mig och det är jag som ansvarar för att de kan delta och lyckas. När det inte fungerar är det mitt ansvar.
Och visst, yttre faktorer kan förmildra omständigheterna. Hade ramarna sett annorlunda ut, eller barnen getts ett annat stöd, så hade det blivit bättre.
Men i slutet av dagen är det fortfarande min lektion. Jag äger den. Sedan när blev det så farligt att misslyckas? Så fel att fela?
Jag kan ta det
Jag menar, ska jag någonsin kunna bli bättre och utvecklas så bygger det på att jag gör misstag och fel. Även när jag gjort allt i min makt, allt jag kunnat och lite till, måste jag väl kunna erkänna att något blev dåligt och att det var mitt ansvar? Frånskjuter jag mig allt det ansvaret kommer jag bara att leta fel hos andra, och de hos mig.
Och jag ser ett stort problem med att lägga över ansvaret på barnet, för då har jag ingen påverkansmöjlighet och i förlängningen kan det bli värre situationer där klasskamraterna exempelvis stöter ut dessa barn från det sociala sammanhanget.
Det är bättre att de är irriterade på mig och min lektion. Jag kan ta det.
Alexander Skytte är idrottslärare på Skälbyskolan i Järfälla samt författare och föreläsare.
LÄS ÄVEN
Skytte: Har elevernas uppförande påverkan på deras betyg?
Skytte: Fel att hävda att högaffektivt bemötande ”inte fungerar”
