Skytte: Fel att hävda att högaffektivt bemötande ”inte fungerar”
Krönika Är det skadligt att jag ryter till? Kanske. Men det är mindre skadligt än att den jag skriker på slår en annan elev på käften, skriver Alexander Skytte.
Jag anser att man bör vara lite mer ödmjuk inför det auktoritära ledarskapet. Det är en ”fungerande metod”, däremot med en bitter eftersmak. Det auktoritära ledarskapet bygger allt för ofta på nedärvda metoder och rädsla.
Det finns flera anledningar varför det är en nedärvd metod. Den senaste tiden har det skrivits en hel del i forum och artiklar om lågaffektivt bemötande (LAB). Särskilt Bo Heiskovs uttalande om lärarvikarien som tog i för hårt i en situation blev sprängstoff i debatten.
Jag anser att det som lätt glöms bort är ett förtydligande av vad han menar med att ”det inte fungerar” med ett auktoritärt ledarskap. För i många situationer fungerar det ypperligt om målet är att leda med rädsla.
Men konsekvensen av att hävda att ”det inte fungerar” är att man aldrig når dem som faktiskt behöver veta att det finns betydligt bättre sätt att leda och bemöta elever på som inte är lika skadliga för dem.
”Det är skadligt”
Därför anser jag att man bör ändra formuleringen från ”det fungerar inte” till ”det är skadligt”. Jag tror nämligen att det kognitivt tar emot mer hos vuxna att bli medvetna om att man skadar barn än att en metod ”inte funkar”. För funkar gör det bevisligen rätt ofta.
I krissituationer i skolan har jag absolut medvetet valt att till exempel höja rösten eller rentav fösa ut elever, både för deras egen och andras säkerhet. Exempelvis för att hindra en pågående misshandel. Kanske är det nu mitt lärarleg bör dras in?
Jag menar också att rösten är ett verktyg som jag som idrottslärare verkligen kan, och bör, använda mig av. Nu menar jag inte att en skrikorkester ska bli symfonin i mitt klassrum. Men om jag höjer rösten relativt sällan och enbart i tydliga krissituationer skapar det en annan typ av chockpåverkan som gör att näven som hänger i luften inte svingas iväg. Då hinner jag ingripa innan en betydligt jobbigare incidentrapport måste skrivas. Och ta det från mig som är verksam i ett ämne där det skrivs massvis av incidentrapporter. Vi idrottslärare har redan vår beskärda del av skador och slagsmål.
Gå från 100 till 0
Är det skadligt att jag ryter till? Kanske. Men det är mindre skadligt än att den jag skriker på slår en annan elev på käften. Och här handlar det precis som alltid om att man måste ha en tanke på vad man vill uppnå med sitt agerande. Att spela högeffektivt vid dessa tillfällen innebär också att man direkt måste kunna växla om, för när slaget väl har förhindrats finns ingen anledning att fortsätta dra cylindrarna på högvarv. Då kan jag gå från 100 till 0 blixtsnabbt – och bli lågaffektiv igen. Därför är det ofta ett stort skådespeleri att vara lärare och att kunna spela på olika affekter anser jag vara oerhört effektivt. Rentav nödvändigt.
Vårt mål är alltid att ha fokus på det förebyggande arbetet och forma miljön så att det inte börjar brinna från första början. Men när det väl brinner finns det bara en sak att göra: krishantera. Kort sagt måste vi då försöka skademinimera. Så även om de här situationerna omgärdas av massvis med etiska dilemman måste vi snabbt ställa oss frågan: vad är minst skadligt? Och när vi agerat högaffektivt återstår sedan ett stort efterarbete för att kunna återgå till det förebyggande arbetet.
Får inte bli ”låt gå”-pedagogik
Jag ser ett stort problem med LAB som inte finns inom LAB per se, men som blir en konsekvens av högt tonläge i det offentliga rummet. Problemet är den uppenbara risken för att hamna i ”låt gå”-pedagogik, alltså att jag blir så rädd för att agera fel att jag inte agerar alls. För jag vet att om jag ingriper på fel sätt, då ryker mitt jobb. Då blir det bättre att jag står på sidan av och hoppas att eleverna inte slår ihjäl varandra eller förstör för mycket av skolans materiel. Tyvärr är det passiva beteendet sällan en framgångsrik väg att gå. Till slut urartar det nästan alltid så att jag tvingas att agera på ett ännu sämre sätt än om jag hade ingripit tidigare. Detta syns främst inom ett område jag personligen anser är extremt straight forward, krishantering. Men där har vi som är förespråkare av LAB misslyckats kapitalt och helt ärligt många gånger gjort det mer farligt och sämre i skolan.
Om det är medias fel med klickrubriker eller vårt eget, vi som driver på för ett mer lågaffektivt bemötande, är lite oklart. Det som är tydligt för mig i alla fall är att här finns det utvecklingspotential.
Det här är enbart mina tankar och inget facit på att det är rätt. Jag kan mycket väl ha fel och vara färgad av idrottsundervisningen där plötsliga, explosiva situationer ofta uppstår. Jag tycker däremot att det här är ett viktigt ämne att lyfta upp för diskussion och jag hör gärna vad ni andra kollegor har för reflektioner kring detta.
LÄS ÄVEN
Skytte: Har elevernas uppförande påverkan på deras betyg?
Helt tyst efter idrottslärarnas simkrav
