Rojas: Svettig kamp för att få köpa bildramar för 5 kronor styck

Enkla bildramar. På varuhusets fyndavdelning ligger de i en hög. Jag känner direkt att de är perfekta till pris och syfte. Jag tänker på kommande elevutställningar och med ett leende på läpparna köper jag ett fåtal exemplar. Köpet är smidigt och notan stannar på 30 kronor för sex ramar.

Elevernas fina akvarellteckningar kommer att framhävas om vi ramar in dem till utställningen, tänker jag. Tillbaka på kulturskolan packar jag upp ramarna och lägger dem på arbetsbordet. Mina två bildpedagogkollegor tittar nyfiket och uppskattande på fyndet. Stolt lyssnar jag när de berömmer min idé att rama in. Vi har också elevteckningar och målningar som förtjänar att bli inramade, säger mina kollegor.

Lång resa på tre steg

Sagt och gjort. Jag inser att jag behövde agera snabbt. Jag rusar iväg till rektorsexpeditionen och berättar om mina inköp. Jag vill att vi köper fler ramar innan de tar slut, uppmanar jag rektorn med andfådd röst. Vår rektor, som alltid är positiv till pedagogernas innovationer, lyssnar intresserat.

"Vad bra, vilket fynd!" Och sedan: "prata med kansliet". Och nu börjar en lång resa trots att kansliet finns endast tre korta steg från rektorn.

"Hej", säger jag med bestämd och glad röst.

"Jag fick lov att handla några ramar som jag hittat på varuhusets fyndavdelning."

"Aha, vad är det för ramar?"

Jag förklarar att de är i trä och kvadratiska. Kanslisten är inte imponerad av varken priset eller fyndet och jag ser att hon försöker hitta de ramar jag berättat om i inköpssystemet. Hon söker också på olika hemsidor och det saknas inte träffar på ramar. Nu vill hon försäkra sig om att ramarna är exakt de jag vill ha och hon frågar mig om måttet på ramarna.

"De hittar jag inte i systemet"

Jag konsulterar mitt konstnärliga minne och får fram ett ungefärligt svar.

"40x40", svarar jag lite svävande. 

"Nej, de hittar jag inte i systemet", svarar kanslisten och tillägger: "och de är i trä?"

"Jajamän."

"Och med glasskiva?"

"Plexiglas", svarar jag.

Kanslisten kliar sig långsamt i huvudet med sina nymålade naglar. Det har nu gått 30 minuter. Orolig både för min parkeringstid och för ramarna på fyndavdelningen ber jag henne att forcera ärendet. Kanslisten visar mig sin skärm med förslag på olika ramar. Priset på ramarna är långt ifrån några fynd och jag ställer frågan tyst för mig själv om priserna möjligen även inkluderar det som ska ramas in.

"Nej, det här stämmer inte", säger jag. "Ramarna ska bara kosta 5 kronor."

Kanslisten ger upp och ger mig rekvisitionen och ber mig köpa ramarna.

"Men om de nu har tagit slut", frågar jag. 

"Då måste vi makulera rekvisitionen", säger kanslisten.

Känner mig redo

Jag känner på mig att det ska bli komplicerat. Jag visar inget utåt, hoppas att jag ska ha marginalerna på min sida och att ramarna ska finnas kvar.

"Tack", säger jag och känner mig redo för inköpet.

"Vänta, först måste rektorn godkänna rekvisitionen", säger kanslisten.

Så jag tar de tre stegen tillbaka till rektorn.  

"Varsågod!" Rektorn sträcker sin arm mot mig med två papper och med de två godkända exemplaren i min hand skyndar jag mig tillbaka till varuhuset.

På plats i varuhuset kontaktar jag personalen. Jag försöker få överblick över varuhuset och min blick rör sig som en struts efter mat. Äntligen får jag tag på en man ur varuhusets personal. Han är maskerad med munskydd. Jag förklarar mitt ärende. Medan mannen skriver ytterligare några papper passar jag på att sträcka mig och lyfta blicken för att se om ramarna finns kvar på fyndavdelningen. Men det är svårt att se på det avståndet.

"Leg", säger han.

"Oh nej, vänta medan jag springer till parkeringen. Jag har glömt min plånbok i bilen."

Vagnen fylls med ramar

Tillbaka hos mannen med munskydd får jag ett godkännande! Jag är nu utmattad men det finns ingen tid att förlora. Med ytterligare två exemplar papper i handen är jag på språng för att hämta en vagn. Nu spricker jag ut i ett leende jag inte kan dölja. På fyndavdelningen finns de fina, billiga ramarna kvar och jag lastar i dem i vagnen. Samtidigt tänker jag på barnens alster som ska få sin fina inramning.

Vagnen fylls med ramar. En handfull papper får också följa med till kassan. Expediten i kassan börjar skanna in mina ramar. Lunchen har fått vänta länge idag, tänker jag. Expediten ber mig om min legitimation och den kan jag triumferande lämna fram. Expediten säger att jag nu ska signera fyra papper för att intyga att jag tagit emot varorna.

Tålmodigt signerar jag som jag brukar med: MR. Jag signerar alla exemplar. Jag packar sedan ner ramarna och börjar rulla vagnen från kassan.

"Stopp", ropar expediten. Jag tvärstannar. 

"Du", säger expediten. "Du har skrivit MR, du får inte signera med mister. Du ska skriva under ordentligt!"

"Nej, men det är mina initialer", säger jag. "Jag heter så, jag har inte skrivit mister!"

Expediten är envis.

"Du måste skriva för- och efternamn." 

De fyra exemplaren läggs framför mig igen. Förnamn och efternamn. Jag skriver långsamt och med tydliga gester. Jag anar expeditens nöjda blick strax ovanför kanten på munskyddet. Nu är jag fri att gå!

"Strunt samma"

Bilen är lastad med alla fina ramar och jag är nu på väg tillbaka till jobbet på kulturskolan. Men vänta! Jag måste ringa kansliet. Orolig och hungrig ringer jag och säger:

"Du, ramarna är 30x30, spelar det någon roll?" 

Det blir tyst i några sekunder. Sedan kommer det förlösande svaret:

"Strunt samma bara priset stämmer!"

Mario Rojas, konstnär och bildpedagog på Kulturskolan i Jönköping

LÄS ÄVEN

Rojas: Min distansuppgift slutade med att en vit pudel blev rosa

Debatt: Därför måste Kulturskolan lagstadgas

Ritpapperet får mig att vilja dunka huvudet i väggen

Han lessnade – och gjorde en egen lärobok om bildförståelse