Rojas: Låt oss skriva om konsthistorien med kvinnor i fokus
Krönika I detta parallella spår av konsthistorien slås vi av en feministisk kraft som det gjorts stora ansträngningar att dölja, skriver Mario Rojas, konstnär och bildpedagog.
Konsthistorien har sina brister. Kanske inte historien men beskrivningen av den. Ibland har det gjorts viktiga landvinningar utan att göra avtryck i konstböckerna. Dolda koordinater som inte trätt fram ur konsthistoriens boksidor men ändå representerar verklig och mästerlig konst.
Konsthistorien har skrivits fram genom konstmuseerna. I atmosfären kring museerna började dokumentationen och beskrivningen av konstnärerna. Louvren 1793, Prado 1819, Metropolitan 1872. Listan av manliga konstnärer fylldes på i snabb takt. Paletten var långt ifrån komplett. Platsen i konstlivet och konstböckerna togs upp av i stort sett enbart män. Kvinnorna fanns beskrivna som följeslagare, muser och inspirationskällor. De avbildades och tog form genom den manliga blicken. Men var fanns texterna om de kraftfulla kvinnliga konstnärer som själva stod bakom staffliet, höll i penseln och var redo att beträda konstlivet? Anade de själva att platsen och spaltutrymmet redan var upptaget och så skulle förbli i århundranden framöver?
"Nämndes inte ens"
Flera av dem var hustrur och döttrar till manliga konstnärer som lyftes fram och tog plats. Detta hindrade dem inte från att uttrycka sig konstnärligt och bidra med viktiga verk och ny riktning. Dessa kvinnor nämndes inte på konstutbildningarna och man slösade inte heller bleck på att beskriva, eller i många fall ens nämna, dem på de pappersark som blivit konsthistoriens uppslagsverk. Men detta beror inte på att kvinnorna inte målat, skulpterat eller fotograferat. Tvärtom. Det har de gjort. Och de har gjort det bra. Men de har inte omtalats och beskrivits i den omfattning som motsvarat deras konstnärliga bidrag. En spännande parallell resa genom konsthistorien tar oss genom abstraktionism och performance, förbjuden kroki, rasfördomar, drömmar och besvikelser.
Trött på falska anklagelser
Ett känslosamt och högst personligt uttryck utvecklade Elisabetta Sirani [1638-1665], en italiensk barockmålare. Även hennes far var konstnär och detta fick publiken att misstänkliggöra henne. Man utgick ifrån att målningarna inte var hennes verk utan faderns. Trött på falska anklagelser öppnade hon dörrarna till sin ateljé och målade inför publik. En performancekonstnär var född som visade sin förmåga och fick slut på misstron. Trots att Elisabetta dog redan vid 27 års ålders lämnade hon efter sig en ansenlig produktion, ett par hundra målningar och hundratals teckningar.
Sofonisba Anguissola [1535-1625] växte tillsammans med sina syskon upp i en miljö präglad av renässansens humanistiska ideal. Hon studerade tillsammans med sin syster hos målarna Bernardino Campi och Bernardino Gatti i Cremona. Hennes far hade kontakt med Michelangelo som bedömde Sofonisbas talang. Hon sågs som ett underbarn. Men för Sofonisba fanns begränsningar som inte gällde för män. Det var till exempel förbjudet för kvinnor att studera kroki. När Pradomuseet invigdes 1819 fanns hennes verk representerade men hennes signatur hade suddats ut och ersatts med signaturer från manliga målare samtida med Sofonisba. Först nu, ett par hundra år senare, har Sofinisba fått sitt erkännande och räknas numera till en av de stora mästarna.
Mannen tog hand om hushållet
En konstnär som försökte överlista försöken att sudda ut henne ur historien var Clara Peeters [1594-1657]. Hennes självporträtt i miniatyr reflekterades mångfalt i hennes stilleben på ett utsökt sätt och skvallrade om vem som stod bakom staffliet. Med hennes stilleben följde självporträtten på köpet och upphovskvinnan kunde inte raderas med utbyte av signatur.
En yrkeskvinna att lyfta fram är Lavinia Fontana [1552-1614]. Hon ifrågasatte konstens normer och bröt mot regler och fördomar. Hon försörjde sig och sin familj på sitt konstnärskap. Hon fick praktisk stöttning av sin man som tog hand om hushållet. Lavinia anses vara den första europeiska kvinna som gjorde yrkeskarriär som konstnär. Hon gjorde sig ett namn som porträttkonstnär och var den första kvinnan som avporträtterade nakna kvinnor, något som dittills hade varit förbehållet män. Vid sidan av sin karriär födde hon elva barn.
Djup depression
Begåvad men mindre lyckosam var Anna Wasser [1678-1714]. Redan i 12-årsåldern målade hon som de stora mästarna men hennes karriär sattes på paus när hennes mamma blev sjuk och krävde vård. Uppehållet varade i fem år och under den tiden förlorade Anna båda sina föräldrar. Anna tog sedan åter upp sin pensel och återerövrade de linjer som tålmodigt väntat på henne. När Anna stod på höjden av sin förmåga satte hon sina förhoppningar till en tysk gallerist. Drömmen fick ett abrupt slut när galleristen plötsligt dog. Anna kastades in i en djup depression som tog hennes liv vid 35 års ålder.
I Paris njöt Lois Mailou Jones [1905-1998] av friheten från de rasfördomar hon hade upplevt i USA som hon lämnade för att förena sig med den tidens impressionister i Paris. Hon var en amerikansk målare och pedagog som från sin position som svart kvinna var närmast revolutionär i sitt sätt att leva ut sitt konstnärskap. Lois uttryckte sig i skilda stilar, alltifrån traditionellt landskapsmåleri till abstrakt måleri med afrikanska influenser. Lois gjorde en enastående kulturell gärning genom sin långa karriär med undervisning och ett omfattande måleri. Trots detta har hon lämnats utanför historieböckerna, troligtvis för att hon inte passade in i mallen för vad vi förväntar oss av en afroamerikansk konstnär.
Personen bakom den abstrakta konsten
1930-talets Paris rymde också fransyskan Louise Bourgeois [1911-2010] som bedrev konststudier på ett flertal konstskolor i staden. Louise fanns så småningom sin styrka som skulptör, exempelvis med sina spindlar. De är en hyllning till Louises mamma och hennes skulpturala uttryck knöt an till kvinnlig tradition av handarbete och stickning. Louise grundade konstriktningen konfessionell konst. Hennes konstverk anspelar på den mänskliga kroppen och uttrycker teman som svek, ångest och ensamhet.
En ny riktning har också den svenska konstnären Hilma af Klint [1862-1944] bidragit med. Hon kan med sitt abstrakta bildspråk beskrivas som personen bakom den abstrakta konsten. Det kan alltså ifrågasättas om det, som det står i historieböckerna, var Kandinsky som var den abstrakta konstens fader. Hilmas abstrakta konstverk är daterade redan 1906. Hilma ställde sig ständigt frågan ”Vilket budskap meddelar verken?” Hilma dog 1944 och lämnade efter sig drygt 1 300 konstverk som då bara hade setts av ett fåtal personer. I en av hennes anteckningsböcker hade hon skrivit att hennes verk inte fick visas offentligt förrän 20 år efter hennes död. Hon bedömde att hennes samtid inte var mogen nog för hennes typ av abstraktionism. Hilma fick sitt erkännande först långt efter sin död och förekommer idag på den internationella konstarenan med sina abstrakta målningar.
I detta parallella spår av konsthistorien slås vi av en feministisk kraft som det gjorts stora ansträngningar att dölja. Det bör få oss att reflektera och se oss omkring. Skarpa ögon krävs för att se vilken konsthistoria som inte skrivs just nu. Vad ligger dolt för oss vid sidan av konstlivets breda huvudfåra? Att avkoda detta är en helt nödvändig och spännande uppgift som ligger framför oss. Gott nytt 2022!
Rojas: Min distansuppgift slutade med att en vit pudel blev rosa
Rojas: Svettig kamp för att få köpa bildramar för 5 kronor stycket
