Lindgren: Så fick jag eleven att övervinna alla hinder
Krönika Medan jag sedan plockar bort Tarzans lianer och floden under reflekterar jag över vad som just hänt. Tänk vad några minuter kan göra för en ung person, skriver idrottsläraren Johnnie Lindgren.
Hen kommer in sent. Allas blickar vänder sig snabbt när dörren öppnas för att sedan föras åter mot mig och genomgången. Men det är redan försent. Jag ser blicken med blandad skam och förskräckelse i, men jag välkomnar ändå snabbt med ”vad bra att du kom, du har inte missat något” för att sedan fortsätta min genomgång för dagens hinderbana som förutom en genomgång av banan även har tydliga instruktioner på plats samt en video med ett varv runt banan på skärmen.
Ser i ögonvrån att det börjat skruvas på kroppen, diskret dunkande knytnävar i golvet och uppgivet kroppsspråk. Jag avslutar min genomgång och korrigerar snabbt mina förtänkta par och delar in hen med sin bästa kompis istället för att skapa lite trygghet.
Bästa kompisen börjar varvet och hen är medhjälpare/passare. Ett halvt varv hinner gå innan hen halkar och dunsar i golvet. Ingen ser utan alla har fullt upp med hinderbanan som har Tarzan-tema med både mjukisdjur, djungelmusik och Tarzan-klipp på skärmen. Men hen ser. Hen känner. ALLA tittar!!! Hen störtar ut ur idrottssalen, springandes bort till ett tryggt krypin.
”Jag halkade, så sjukt pinsamt!”
Jag ber en fritidspedagog hålla koll på klassen som engagerat rör sig självgående och medvetet genom djungeln. Jag springer efter hen som nu sitter ute i korridoren. Tårar rinner nerför kinderna.
”Jag halkade, så sjukt pinsamt!” utbrister hen.
”Ja jag såg det, det måste ha gjort ont?” bekräftar jag.
”Ja lite, men jag halkade ju på grund av de här sockarna, de är så hala”, förklarar eleven.
”Ja jag såg att du inte hade dina skor idag, var är de?”
”Jag glömde dem hemma”, förklarar eleven samtidigt som jag ser uteskorna på hens plats.
”Du, vi tar dessa så får du bra grepp”, säger jag men får mothugg direkt.
”Det där är ju inte inneskor!”
Jag förklarar att det inte är det men de har vit sula och är så rena så vi borstar av dem, knyter och går in tillbaka om det känns okej? Det tycker hen, och följer med tillbaka. Jag förklarar att det inte var någon som såg att hen halkade så det är bara att gå in och köra igen med kompisen som väntar! Två minuters samtal och vi är tillbaka på banan. Känner mig nöjd som skapat ytterligare en chans för eleven att få delta.
Snart dags igen
Det går knappa 20 minuter sen är det dags igen. Hen klarar inte att svinga sig över floden (madrasserna) och störtar ut återigen med tårarna strömmande längs kinderna likt ett vattenfall. Det börjar bli dags att avsluta och klassen plockar ihop, men jag ber dem spara floden och ringarna. Jag har en plan.
När alla gått ut i omklädningsrummen och min rast egentligen börjar så rör jag mig bort mot klassrummet där jag möter upp en pedagog och den otröstliga eleven som nu har ringt föräldrarna och ska gå hem till mormor. Jag tar med mig eleven till idrottssalen igen, frågar hur det är, vad det är för känslor som kommer.
”Jag är fan sämst”, utbrister eleven. ”JAG ÄR VÄRDELÖS!!!”
Jag frågar varför hen tycker så och svingandet över floden kommer upp. Jag förklarar att nästan ingen klarar hela banan på första försöket, om ens alls, att alla har olika svårt för saker och att man tränar för att hela tiden bli lite bättre och klara fler saker. Jag nämner även att inte ens jag har klarat mig över och att hen absolut inte är värdelös eller misslyckad. Jag förtydligar också att jag faktiskt tyckte det såg riktigt bra ut, hen är stark och har bra grepp.
”Med rätt träning klarar du det”, säger jag. Och det är därför vi nu återigen befinner oss i salen, men nu ensamma. Jag förklarar att jag sparade svingdelen för att jag tänkte att hen kanske ville träna lite på tekniken nu när ingen tittar. Hen tittar upp, funderar och nickar sen.
”Ja det vill jag.”
Jag drar på smilbanden och klappar hen på axeln.
”Superbra! Nu kör vi!”
”Jag klarade det!”
Eleven klättrar upp och jag visar först själv i vilken ordning man ska ta ringarna, visar hur man kan hålla händerna och att man ska låta kroppen hänga i svingarna. Efter ett kort peptalk om att jag är med hela tiden svingar sig hen ut. Vi tar oss sakta men säkert framåt med en trygg hand i ryggen hela vägen. Fötterna landar till slut på andra sidan. Om man kunde höra axlar sjunka och hjärnspöken flyga iväg hade vi gjort det. Eleven står nu på andra sidan, högt uppe på klippan och man kan nästan se superhjältemanteln fladdra på ryggen.
”Jag klarade det!” utbrister eleven.
”Såklart du gjorde, du klarar allt bara du slappnar av, tränar på tekniken och litar på dig själv”, bekräftar jag.
Jag frågar ifall hen vill pröva en gång till, nu helt själv med mig bara gåendes bredvid. Hen nickar och springer över till starten igen.
”Tänk på ordningen”, utbrister jag och visar ännu en gång vilka ringar som är bäst att sikta på. Markerar dem med lite tejp för extra tydlighet.
Eleven gör en djup inandning och med djungellåten fortfarande svagt flödande ur högtalarna svingar hen sig ut i djungeln. En sving, två sving, tre sving. På några sekunder är det över, och så är även hen. Helt själv. Leendet går inte att ta miste på och medan eleven sätter sig ner på plinten kommer jag fram och klappar om.
”Grym du är”, säger jag.
Eleven ler. Jag ger några exempel på när jag var yngre och ville ge upp, men försökte igen och igen tills jag till slut lyckades. Hen lyssnar andaktningsfullt och ger sedan förslaget att hen ska få komma in lite tidigare nästa gång vi har hinderbana så hen får pröva lite innan. Jag tycker det låter kanon och förklarar att jag har fler elever som får göra så. Hen nickar.
Tänk vad några minuter kan göra
Innan vi avslutar frågar jag om eleven inte ska stanna i skolan trots allt. Det var ju faktiskt ingen som tyckte hen gjorde något pinsamt och dessutom klarade hen ju det nyss med bravur.
”Mm, nej jag stannar nog”, nickar hen instämmande.
Innan eleven lämnar salen ropar jag:
”Du, jag är stolt över dig! Riktigt stolt!”
Hen vänder sig om, ger mig ett leende som kramar om mitt lärarhjärta och säger:
”Tack Johnnie, jag med!”
Medan jag sedan plockar bort Tarzans lianer och floden under reflekterar jag över vad som just hänt. Tänk vad några minuter kan göra för en ung person.
Vad några frågor, lite uppmärksamhet och bekräftande av känslor kan ha för betydelse. Vad några minuter av min rast kan betyda för någons självkänsla, självförtroende och mående.
Jag tänker att jag har ett viktigt jobb.
Att vi alla har ett viktigt jobb.
Vi måste anstränga oss för att se orsaken bakom ett beteende istället för själva beteendet.
Vi måste bygga relationer med eleverna så att de litar på oss och vågar visa sina känslor.
Vi måste våga erkänna och visa våra brister så inte våra elever tror att de behöver vara perfekta.
Vi måste fånga upp dem när de faller.
Vi måste lyssna innan vi pratar.
Men kanske mest av allt måste vi ta oss tid.
Johnnie Lindgren är idrottslärare, F–6, på Dallidenskolan i Kils kommun.
LÄS ÄVEN
Bollsporten som får alla att vilja delta
Deras elever tar flera kliv i rätt riktning
Skytte: Lektionen gick åt helvete – skyll på mig!
