DiMaria: Vi lärare har tacklat det senaste året på ett enastående sätt
Krönika Vi är rikare på erfarenheter som vi helst hade sluppit samtidigt som vi har erövrat kunskaper vi nu inte kan vara utan, men det gäller att orka se kunskaperna. Att våga se det positiva, skriver musikläraren Carolina DiMaria om lärarnas kamp under coronapandemin.
Det här läsåret var året då lärare blev elever. Det var året som vi konstant påmindes om att erfarenhet är nu. Det var året som vi lärare levererade lösning efter lösning, något som i sin tur skapade begreppet ”det nya normala”. Vad blir skolans ”nya normala”?
Trots att flippade klassrum och pedagogiska appar använts länge var det nu skolor verkligen började syna elevers tillgång till wifi och en lugn studieplats hemma. Tack vare årets diskussioner kring när- och fjärrundervisning lyftes dialogen om tillgänglig undervisning från allmänhetens ”andras ungar”-perspektiv till att bli allas angelägenhet och inta ett ”egna barn”-perspektiv. Förhoppningsvis blir detta synsätt det nya normala och förhoppningsvis använder vi våra nyvunna kunskaper i kommunikation, teknik och hybridundervisning för att nå de elever som förblir hemma.
"Good enough blev okej"
Årets kollegiala diskussioner har kretsat kring hur vi skapar engagemang och aktivitet hos våra elever. Med andra ord har våra diskussioner för en gång skull kretsat kring undervisning. I sökandet efter svaren på undervisningens ”hur” har vi också blivit snällare mot oss själva. Good enough blev okej. Vi lärde oss att ställa rimliga krav på oss själva trots, eller kanske just på grund av, den ibland orimliga situationen. Det blev lättare att både be om, och ta emot, hjälp och vi har delat erfarenheter, upplägg och lektioner med varandra som aldrig förr. Låt oss fortsätta med det.
Vi vet sen tidigare att små lösningar kan göra stor skillnad. Den numera obligatoriska handtvätten innan lektionerna, att allt lektionsmaterial finns digitalt och den veckovisa summeringen av klassernas lektioner uppladdade på lärplattformen – det är mitt nya normala.
"Stundtals känt mig ensam"
När detta läsår går mot sitt slut kommer jag istället för ”ingen klocka ringer mer” tänka på nyårsklockans ”ring ut bekymren, sorgerna och nöden och ring den frusna tiden åter varm”.
Vi ringer ut ett läsår vi aldrig ska glömma. Vi är rikare på erfarenheter som vi helst hade sluppit samtidigt som vi har erövrat kunskaper vi nu inte kan vara utan, men det gäller att orka se kunskaperna. Att våga se det positiva. Jag lämnar känslan av osäkerhet och bär istället med mig min påfyllda verktygslåda. Jag väljer att känna erfarenheternas mil i benen istället för tröttheten. Trots att jag stundtals känt mig ensam väljer jag att avsluta mitt år med känslan av att vi är enastående. Enastående för hur vi tacklat årets oerhörda utmaningar. Men jag poängterar, att vi är enastående tillhör inte det nya normala, det har vi alltid varit.
LÄS ÄVEN
DiMaria: Pandemin visar hur viktiga våra ämnen är
Tips: Så får du distansundervisning att funka i de praktisk-estetiska ämnena
