DiMaria: Våra jul- och luciauppvisningar är för elevernas skull – inte föräldrarnas

December är musikmånaden med stort M. Vi sjunger advents- och luciasånger, genomför julkonserter, deltar i Musikhjälpen och skapar avslutningar av alla dess slag. December må vara genomförandets månad men faktum är att vi börjar öva långt tidigare. ”Har ni redan börjat med jul- och luciasånger?” är ingen ovanlig fråga i oktober. Vi övar, förbereder, skriver ut verser, skapar inbjudningar och spelar in bakgrunder. Det innebär mycket jobb som det allt för ofta saknas tid för i våra i tjänster men som vi gör ändå.

Till skillnad från vad förskolläraren Eva Lindström skriver i sin krönika i tidningen Förskolan genomför vi dock inte lucia år efter år för vår egen eller för föräldrarnas skull. Vi genomför det för våra elevers skull eftersom vi vet vilka enorma vinster som följer i dess spår. Att delta i ett luciatåg eller sjunga gemensamt på en julavslutning skapar samhörighet och ger kunskap om både det svenska kulturarvet likväl som traditioner från andra länder. Vi vet att eleverna lättare kommer kunna ta del av samhällets kulturliv om de fått möjlighet att delta i olika evenemang under sin skolgång. Att få en förståelse för och kunskap om det gemensamma kulturarvet ökar även acceptans och nyfikenhet mot andra kulturer. Det är viktigt på riktigt.

Växte några centimeter

Häromdagen genomförde mina elever vackra och stämningsfulla luciatåg. Efter många veckors övning stod de där; tärnor, stjärngossar, tomtenissar, fint inslagna paket och pepparkaksfigurer och väntade förväntansfullt i kulisserna de där skälvande minuterna innan det var dags. Tåget genomfördes med bravur och varenda sång och vers satt om ett rinnande vatten. Intåg och uttåg gick galant och när eleverna började sjunga på italienska gick ett sus genom publiken. Eleven som tidigare i höstas uttryckt att han inte ville vara med i tåget stod i bakre raden och sjöng glatt med de andra pepparkaksfigurerna och samtliga elever växte några centimeter under genomförandet.

Efter tåget mötte hurrande och snyftande föräldrar sina barn. Jag stod i vimlet av kramar och lovord och försökte snappa upp allt beröm. Inte för min egen skull utan för elevernas skull. Jag som vuxen förstår ju att när vi berömmer våra elever för ett väl utfört luciatåg eller för en stämningsfull avslutning berömmer vi dem inte bara för att de sjungit vackert eller i takt, trots att det kanske är just de orden vi använder. Vi berömmer dem ju egentligen för deras fina samarbete och vi uppmärksammar deras arbete och uthållighet. I berömmet finns även en tacksamhet till utövaren för att denne gjort något fint för någon annan. Finns det något finare än att få beröra och bli berörd? Finns det något som stärker oss mer än att känna att vi bidragit till något större än oss själva? Med vårt beröm uppmärksammar vi elevernas bedrift att få tid och rum att stanna och skapa en plats där alla är tillsammans i musiken. Det måste även våra elever få förstå. Det är viktigt på riktigt.

God jul kära kollegor och tack för ert engagemang och ert arbete för att en kommande generation ska förstå värdet av traditioner, gemenskap, samarbete och att göra något för någon annan!

Carolina DiMaria är musiklärare, årskurs 1–9, och förstelärare i estetiska lärprocesser på Margarethaskolan i Knivsta.

LÄS ÄVEN

DiMaria: Musiken kan inte vara kul för alla hela tiden

DiMaria: DN:s ledare får det att vända sig i magen på mig

DiMaria: Därför är relationsbyggandet en utmaning för oss ämneslärare

DiMaria: Kreativiteten väcks inte om vi bara nöter

DiMaria: Ett svek att vissa elever aldrig får spela på musiken