Krönika Att lyckas med musikläraruppdraget på den korta tid vi får med eleverna – som inte har tillgång till instrument hemma – är ett under, skriver musikläraren Carolina DiMaria.
Vi pratar ofta om det svenska musikundret men jag skulle vilja ägna en stund åt att prata om det svenska musiklärarundret. Det är inte ovanligt att musiklärare endast träffar sina elever 45 minuter i veckan, många gånger i helklass, i ett ämne vars mål både innefattar att ha kunskap om och kunna reflektera kring ämnet likväl som att eleverna ska kunna traktera ett flertal instrument och bland annat kunna uttrycka och kommunicera tankar i musikalisk form. Att lyckas med det i ett ämne där vi aldrig kan skicka med eleverna ett instrument hem att öva på är ett under.
Jag efterlyser fler diskussioner
Att tid är en bristvara i skolans värld är ingen nyhet. Hur mycket jag än önskar att jag fick undervisa eleverna två gånger i veckan så inser jag att det är få förunnat att ha det så. Hur mycket jag än önskar att alla elever fick låna hem ett instrument är det tyvärr inte möjligt. Vi behöver därför se över hur vi använder tiden i vår undervisning. Kollegiala bedömningsfrågor och appförfrågningar i all ära men jag efterlyser fler diskussioner om hur vi använder tiden på bästa sätt i klassrummet. Vilka frågor ställer du för att effektivisera lärandet? Hur håller du så många elever som möjligt aktiva samtidigt under en genomgång?
Jag försöker använda frågan ”hur övar du just nu” i klassrummet. ”Ghosting”, ”från slutet till början”, ”extra långsamt” eller i ”små delar” är vanliga svar jag får på frågan. Det visar att eleven reflekterat kring sitt musicerande vilket gör att de använder övningstiden effektivt. Elevens svar på ”vad övar du på just nu och varför” ger mig en inblick i hur eleven ser på sitt musicerande. Frågan ”hur går det” undviker jag eftersom den kan besvaras utan att kräva någon som helst reflektion över det egna lärandet. Dessutom kan ett snabbt ”bra” göra att jag rusar vidare till nästa elev, utan att jag egentligen lärt mig något om elevens process.
Måste lära sig att inget är perfekt från början
I de flesta klasser har jag slopat handuppräckning. Det går utmärkt att visa svaren med kroppen och fingrarna i stället. Hur många takter ser ni på skissen? Hur många olika ackord finns i refrängen? Hur många gånger ska vi spela rundan innan vi byter till versen? Vad innebär det här tecknet? Eleverna svarar genom att hålla upp fingrarna eller genom att gestikulera begreppet med kroppen. Alla är aktiva, det går snabbt och jag får en överblick över vilka som kan behöva en till genomgång och vilka som har förstått. Precis som jag vill att eleverna ska använda tiden effektivt i sitt musicerande behöver även jag göra det i min undervisning.
”För att lära dig spela snabbt behöver du öva långsamt i början”, säger jag ofta till mina elever. Eleverna tycker först inte det låter så värst effektivt, men inser snabbt att det är precis vad det är. I en tid där våra elever bara är ett klick bort från ett perfekt musikaliskt framträdande är det viktigare än någonsin att hjälpa dem att förstå, och våga ta sig an, övandet i sig. Att få lära sig hur man övar och inte bara hur man spelar är ju att förstå att inget är perfekt från början. Kanske är det där vi lägger grunden till det där fantastiska musikundret?
Carolina DiMaria är musiklärare, årskurs 1–9, och förstelärare i estetiska lärprocesser på Margarethaskolan i Knivsta.
LÄS ÄVEN
DiMaria: Glöm inte bort varför vissa elever beter sig respektlöst
DiMaria: Bristen på musiklärare är inte problemet
DiMaria: Det finns faktiskt fördelar med musik i helklass
DiMaria: Musiken kan inte vara kul för alla hela tiden
DiMaria: Så behåller vi nyfikenheten för vårt ämne
DiMaria: Ett svek att vissa elever aldrig får spela på musiken