DiMaria: Ett svek att vissa elever aldrig får spela på musiken

Kan vi prata om de elever som aldrig verkar ha sett ett instrument, än mindre spelat ett, trots att de gått flera år i grundskolan? Jag minns så väl den nya eleven som i ilska utbrast ”det är inte rättvist” när han förstod hur mycket vi spelat föregående läsår när han själv inte fått spela alls. Självklart är det alltid många olika kunskapsnivåer i ett klassrum men när man tar emot elever i årskurs 7 som aldrig hållit i en bas, aldrig behövt spela på ett trumset eftersom det känts jobbigt eller kunnat välja stenciler i stället för att spela ackord så blir kunskapsglappen gigantiska. Då håller jag med min upprörda elev, det är inte rättvist! 

Arg, ledsen och provocerad

Det finns allt för många elever som inte får lära sig vad de ska och det får pågå år efter år. Visst kan man anmäla skolan men min erfarenhet är att förändringen uteblir. Man lär sig vilka skolor eleverna kommer med tomma ryggsäckar från. Man börjar höstterminen med att fråga vilken skola de tidigare har gått på. Tänk om eleverna visste att man bakom den vänliga och nyfikna frågan sonderar terrängen och på stående fot försöker avgöra hur man bäst ska lägga upp lektionen beroende på vilken skola som nämns i deras svar.

Eleverna förstår att de aldrig givits chansen att få lära sig och jag blir både arg, ledsen och provocerad.

Resultatet av detta blir att kunskapsnivåerna i klassrummet blir fler än vanligt och trots all vår pepp ser eleverna såklart att klasskamraterna är långt före i sitt musicerande. Det spelar ingen roll att jag konstant pratar om att vi lär oss olika fort och att vi alltid är på olika nivåer. Eleverna förstår att de aldrig givits chansen att få lära sig och jag blir både arg, ledsen och provocerad. Arg för att eleverna inte fått den undervisning de har rätt till. Ledsen över att de ska behöva upptäcka det i en ålder när mycket är känsligt och deras nya klasskamrater redan hunnit få ett långt försprång. Provocerad över att någon tillåts undervisa utan att följa de riktlinjer som visar vad vi ska göra. 

Friutrymmet är inget hot

Med nya läroplanen, Lgr22, hördes hurrarop över lärarens ökade friutrymme samtidigt som andra ifrågasatte hur det ökade friutrymmet skulle främja den av Skolverket efterfrågade likvärdigheten.

Friutrymmet är inget hot mot likvärdighet i min bok. Friutrymmet handlar om undervisningens hur. Alltså hur jag väljer att undervisa de olika delarna från det centrala innehållet. Hur:et har aldrig handlat om att jag får välja bort innehåll eller ersätta ackordsspel med stenciler. Hur:et kan handla om att eleverna får välja vilket ackord­instrument de ska spela på eller att jag som lärare bestämmer att alla ska spela både piano och gitarr. Men att de ska lära sig att ackompanjera får jag inte bestämma över för det ingår inte i hur:et.

Kan inte alla rektorer snälla ta ansvar för att kursplanen efterföljs i musiksalarna?

Likvärdigheten är i min mening undervisningens vad vi ska göra, varför och vad eleven ska kunna, alltså kursplanen. Kan vi inte bara en gång för alla enas om att vi alla behöver följa den? Kan inte alla rektorer snälla ta ansvar för att det efterföljs i musiksalarna? Det kan tyckas självklart att vi lärare måste följa kursplanen men varje termin inser jag, och många med mig, att så inte är fallet.

Att följa kursplanen är att verka för en likvärdig skola. Det är rättvist – både för våra elever och för oss lärare.

Carolina DiMaria är musiklärare på Margaretaskolan i Knivsta och adjungerad adjunkt vid Uppsala universitet.

LÄS ÄVEN

DiMaria: Bristen på musiklärare är inte problemet

DiMaria: Det finns faktiskt fördelar med musik i helklass

DiMaria: Susanne Nyström vet inte vad som krävs för att lära sig spela trumpet

DiMaria: Det krävs för att planeringen ska bli bra