DiMaria: Det krävs för att musikplaneringen ska bli bra
Krönika Jag drömmer om att de praktisk-estetiska ämnena synliggörs när terminen nu ska planeras. Tänk om våra ämnens tidsbrist faktiskt kunde få uppta lite av diskussionstiden för en gång skull, skriver musikläraren Carolina DiMaria.
Nu börjar en ny termin med nya arbetsområden och med det även en hel del planeringsarbete. Denna termin blir också den sista där vi undervisar efter en läroplan, Lgr11, som många gånger sagts skapa en undervisning och ett planerande baserat på kunskapskraven. De diskussioner som förts kring problemen med detta har alltid resulterat i ett samstämmigt svar från lärarkåren, nämligen att undervisning såklart inte ska planeras utifrån kunskapskraven.
Dock har inte lika många diskussioner förts om hur vi faktiskt bör planera. Planering är något vi inte pratar om så ofta men är något som sker konstant. Den ska utgå från ämnets syfte och centralt innehåll, javisst, men mer då? Efter att ha fått frågan från en VFU-student började jag fundera på hur jag gör när jag planerar. Idéer formas och struktureras till ett arbetsområde som sedan behöver planeras. I det arbetet utgår jag alltid från frågan hur jag ska utforma en arbetsgång som skapar många och omväxlande sätt att ta del av elevernas lärande på. För hur ska jag annars veta vilket lärande som skett och hur jag ska guida eleverna vidare?
Tidsbristen är vår värsta fiende
Eleverna spelar till exempel enskilt, tillsammans och för varandra, de förklarar begrepp för varandra eller använder snapshot-övningar för att gestalta orden. De skapar musik med hjälp av kamratrespons och feedback. De poddar, gör instrumentskulpturer, gör rytmiska bollövningar, konstruerar provfrågor och skriver ned sina bästa övningstips till de yngre eleverna. Jag försöker få en helhetsbild av elevens förmågor och jag försöker vara nyfiken på mina elever. Jag vill få en inblick i hur de tänkt och arbetat. På en 45-minuterslektion med 25 elever är det minst sagt en utmaning och vissa dagar känns det helt omöjligt.
En försvårande faktor är såklart gruppstorleken men jag landar ändå i att det inte alltid är antalet elever i klassrummet som är hindret utan i stället många gånger antalet minuter våra elever har musikundervisning. Jag drömmer om en undervisning där jag träffar eleverna två gånger per vecka. Jag föreställer mig en mindre tidspressad undervisning där eleverna skulle få tid till att faktiskt förfina och fördjupa sitt musicerande, eller i alla fall få tid till att bearbeta feedbacken de fått. För i alla processer så behövs tid. Tid att få lyssna, öva, reflektera och prova igen. Tid för att samtala. Det krävs tid att som lärare hinna vara en dialogfrämjare och inte bara en kunskapsförmedlare. Jag vill tro att det är möjligt även om det ibland känns som att timplanen är min värsta fiende.
Hoppas våra ämnen synliggörs
I de stunder där det hela faktiskt känns som en möjlighet tror jag att jag lyckats någorlunda väl med planeringen för att skapa situationer där eleverna får möjlighet att visa sitt lärande på olika sätt. I dessa varierade arbetssituationer finns både diskussionsunderlag och en situation att föra dialogen i. Jag önskar bara att jag hade mer tid för genomförandet av dessa situationer och tid för att dröja mig kvar i de situationerna i stället för att hasta vidare till nästa elev.
Terminsstart innebär ofta tid för samplanering och kollegiala diskussioner. Det finns mycket jag önskar av 2022 men främst önskar jag tid för att planera och diskutera hur dessa viktiga lärandesituationer kan skapas och genomföras. Och jag drömmer om att de praktisk-estetiska ämnena synliggörs i dessa diskussioner. Tänk om våra ämnens tidsbrist faktiskt kunde få uppta lite av diskussionstiden för en gång skull.
LÄS ÄVEN
DiMaria: Vi lärare har tacklat det senaste året på ett enastående sätt
DiMaria: Det finns faktiskt fördelar med musik i helklass
