Specialläraren: Detta är riskerna med extra anpassningar
Specialläraren Per-Erik Karlsson menar att extra anpassningar sätts in utan ordentlig analys.
Vi lärare debatt Extra anpassningar är inte en fråga om svart eller vitt – och ofta sätts de in utan ordentlig eftertanke. Det skriver specialläraren Per-Erik Karlsson.
När man följer debatten om extra anpassningar så är det lätt att få intrycket av att kritiken främst kommer från ämnes- och klasslärare. Detta är i sig inget märkvärdigt mot bakgrund av att det är dessa lärare som ska genomföra dessa anpassningar ute i sina klassrum.
Som speciallärare är det inte ovanligt att man sedan stämmer av och följer upp effekten av dessa. I sig innebär detta en grannlaga uppgift då det är svårt att bedöma om effekterna beror på anpassningarna i sig eller en kombination av flera parametrar.
Ibland ger inte anpassningarna goda effekter av sig själva men vetskapen hos den enskilde eleven att det till exempel finns möjlighet att göra muntliga prov i stället för skriftliga kan ge en känsla av trygghet som får effekter i lärsituationen.
Sätts in utan analys
Som speciallärare får jag ibland en känsla av att extra anpassningar ofta sätts in utan att först göra en ordentlig bedömning om dessa överhuvudtaget är nödvändiga, gör nytta, eller i sämsta fall leder till minskat lärande.
Man kan se extra anpassningar som ett symtom på en misslyckad skolpolitik
Vid överlämningar från tidigare skolor, möten med vårdnadshavare och elever lyfts extra anpassningar som något självklart. Det jag i min profession efterlyser är ett ökat kritiskt förhållningssätt till extra anpassningar där behoven och framförallt eventuella effekter analyseras och diskuteras mellan såväl den enskilde eleven, underisande lärare, vårdnadshavare och vid behov även med speciallärare/specialpedagog.
”Anpassa för de elever som behöver”
Min inställning till extra anpassningar är med beaktande av ovanstående varken negativ eller positiv. Det är självklart så att en elev i läs- och skrivsvårigheter ska få rätt att använda rättstavningsprogram och uppläst text. Det är därför så viktigt att anpassningarna görs för de elever som verkligen behöver dem samtidigt som vissa anpassningar som inte hjälper helt enkelt stegvis tas bort.
På sikt är annars risken att respekten och förståelsen av särskilda anpassningar och även andra former av stöd minskar och ifrågasätts när i stället förståelsen för dem måste öka. Följer man debatten tycks det tyvärr som att så redan är fallet bland många lärare.
Anpassningarna ett symptom på politiken
Man kan också se extra anpassningar som ett fenomen eller ett symtom på en misslyckad skolpolitik. I ett skolsystem vars kursplaner inte tar hänsyn till barns och ungdomars kognitiva utvecklingsfaser får vi också en alldeles för stor grupp elever som faller mellan stolarna.
Det går också att kritisera lärarutbildningarna som under lång tid utgått från rena kvasiteorier och fantasier om hur människor lär sig och vad lärande innebär. Avsaknaden av kognitiv vetenskaplig insikt har lyst med sin frånvaro hos våra lärosäten. Likaså utbildning i ledarskap hos de blivande lärarna.
Listan vad som borde göras och inte borde gjorts kan göras lång. Dock hoppas jag på en mer konstruktiv och mindre svartvit syn i diskussionen om de extra anpassningarna.
Per-Erik Karlsson, speciallärare 7–9
- Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
Lärarna svarar: Så hanterar vi extra anpassningar
Skolverket efter kritiken: ”Det kan bli för mycket”
