Läraren: ”Låt inte F stänga alla dörrar”

”Så såna som jag ska inte få skaffa barn alltså?” frågade mamman irriterat och desperationen gick inte att ta miste på.

Jag hörde hennes andhämtning i andra änden av luren, medan jag försökte komma på något klokt att säga.

Men jag hittade inget, eftersom det inte fanns något klokt svar på den frågan.

”Eller hur hade de egentligen tänkt sig?” sa hon sedan och därefter ingenting mer. Frågan blev hängande i tystnaden och när vi började samtala igen var vi mer praktiska.

”Jag undrade om det var möjligt”

Jag lovade att jag skulle göra allt som stod i min makt för att hennes son skulle klara godkänd i engelska som det hette då. Det hade jag givetvis försökt förut också, men nu skulle jag verkligen försöka ännu lite till.

Jag menade det också, men undrade innerst inne om det var möjligt.

Men viktigt var det definitivt. Det var ju hans inträdesbiljett till livet och det var det som var problemet och hade varit så sedan 1998.

Så mammans fråga var i högsta grad berättigad. Hur hade de egentligen tänkt sig? De, var de som bestämde och ärligt talat tror jag att en del av dem har ställt sig den frågan själva under de år som har gått.

Då reagerade nationalekonomerna

Ändå hänger frågan fortfarande där i luften och hittills har ingen varit riktigt intresserad av att ta ned den. Men nu kanske det äntligen kan hända saker. Nationalekonomerna i produktivitetskommissionen har nämligen insett att det är oekonomiskt att exkludera ungdomar från möjligheten att försörja sig själva.

Innan 1998 hände nämligen ganska ofta något som aldrig händer längre, som inte kan hända, inte får hända längre. Jag träffade någon av de elever som misslyckats hos oss på högstadiet. Eller som vi misslyckats med kanske man borde säga. Jag brukade fråga hur det var med dem, vad de gjorde nu och om de trivdes och väldigt ofta såg jag hur de sprack upp i ett stort leende.

”Allt är bra nu. Nu får jag göra det jag tycker är kul. Meka med bilar. Och vet du vad? Ingen matte, ingen engelska, bara svenska några timmar i veckan.”

Meka med bilar kunde bytas ut mot bygga hus eller något annat, men andemeningen var densamma.

Jag lovade att göra allt som står i min makt

Inget plugg, bara handens intelligens. Och jag vet att det finns tusen och ett argument för att även yrkesförberedande program ska vara högskoleförberedande och att arbetslivet har blivit mer komplicerat och att alla behöver kunna engelska och så vidare. Men faktum kvarstår.

Det var så det var förr och nu är det inte så längre. Nu hamnar de här ungdomarna på IM och livet går i stå för ett år eller betydligt längre. Och här det spelar ingen roll vem du är eller vad du har för förutsättningar. Kärnämnena ska du bara kunna. Och det kunde inte den här mammans son. Åtminstone inte engelska och åtminstone inte tillräckligt bra.

Pojkarna som hade tur

Ibland tänker jag på tre syskon jag var klassföreståndare för från ett hem helt utan studiebakgrund. De fick avgångsbetyg från 1,4 till 2,1 och med dagens läroplan hade deras betyg kryllat av F. Jag tror det är tveksamt om ett år på IM hade hjälpt dem särskilt mycket.

Men de här pojkarna hade turen att gå enligt Lgr 80 och kunde gå vidare till det som nu heter industritekniska programmet. Idag har alla tre fasta jobb och bidrar till att försörja sina respektive familjer. Alla tre är över 40 och det kunde vara intressant att veta hur mycket pengar samhället hittills tjänat på att tre skattebetalare inte blev bidragstagare. Så även om betyget F måste finnas, låt det för allt i världen inte stänga alla dörrar.

Georg Agorastos, lärare i idrott och engelska, Alingsås

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

Filippa Mannerheim: Omprovshelvetet – lärarens dubbla arbetsbördaF

Så svarar skolprofiler, lärare och forskare om betyget F

Skolministern: "Tar aldrig bort F”

Lärarens varning: ”F-betyget är ett arbetsmiljöproblem”

”Min 2:a i fysik var ingen fara – men ett F är en fet sänkning”