Omprovshelvetet – lärarens dubbla arbetsbörda

Jag jobbar idag dubbelt som lärare. Varje kurs jag håller är i själva verket två kurser: En ordinarie kurs (den som står i tjänstefördelningen) och en informell ”omprovskurs” för alla eftersläpande som får F på proven. För alla måste få E. Betyget F finns bara i teorin. Ett underkänt betyg kan inte accepteras på en skolmarknad där betyg är ett konkurrensmedel och där skolkunderna (och huvudmännen) måste hållas nöjda.

Det enda som återstår i ett skolsystem där läraren hålls ansvarig för alla sina F, är att läraren med all sin kraft försöker baxa ovilliga, ointresserade och svaga elever upp på ett vingligt E under kursens gång. Detta med hjälp av ständiga omprov och kompletteringar, inte sällan kryddade med en rejäl portion nivåsänkande anpassningar. Därav de parallella kurserna jag talade om inledningsvis.

Höll på att jobba ihjäl mig

En gång höll jag sju omprov i samma moment för en och samma elev. Sju! Eleven kom visserligen glad i hågen till alla omprov jag höll men läste aldrig på till dem. Jag höll på att jobba ihjäl mig (till skillnad från eleven.)

Självklart måste någon elev göra omprov ibland på grund av sjukdom eller liknande men det jag talar om nu är något annat. Så fort en lärare varnar för F kommer kraven som ett brev på posten: (Kraven på läraren alltså, inte eleven.) ”Skriv ned vad Nisse, Putte, Kalle, Eva, Lisa, Anna ska göra för att få ett E i din kurs. Vilka moment har de missat? Skriv instruktioner för vad de behöver läsa på? När kan de göra omprov/kompletteringar?”

Det är som bäddat för betygskorruption.

F-gränsen har blivit en hälsofara för lärare med yrkesheder.

–Vad sägs om att komma på lektionerna, delta aktivt och läsa på till proven under kursens gång? har jag lust att skrika till svar (men det gör jag givetvis inte. Det är inte kollegornas eller elevhälsoteamets fel utan är ett systemfel, långt ovanför marktruppernas huvuden.)

Men faktum kvarstår: F-gränsen har blivit en hälsofara för lärare med yrkesheder och många omotiverade eller svaga elever.

Att ge ungdomar chans på chans på chans är för övrigt en usel modell för att träna unga människor på att ta eget ansvar och sköta sina åtaganden. Eller som en elev uttryckte det: ”Jag vet ju att jag alltid får omprov. Så jag orkar liksom inte plugga till proven…”

Elever sätter det i system

Vissa elever kommer numera helt oförberedda till examinationerna och den första fråga de ställer när de stiger in i klassrummet är:

– När är omprovet?

Då jag pratar med kollegor runt om på skolor i Sverige är det även tydligt att kalkylerande elever har börjat sätta omprovsmöjligheterna i system. Först sjukskriver de sig på ordinarie provtillfälle. Sedan frågar de efter omprov och har då skaffat sig mer tid att plugga och användbar information om ordinarie provs utformning och innehåll, vilket leder till högre provbetyg. Det är inte hederligt men det lönar sig.

Många som läser detta kommer nu att föreslå att man borde göra ett stort ”slutprov” på hela kursen i stället. Det låter bra i teorin och fungerar säkert för studievana elever som kan plugga in ett helt års studier självständigt. Men för svagare, studieovana, omotiverade elever (de som oftast riskerar F) är det omöjligt. De behöver få en kurs uppdelad i mindre moment och måste ha lärarledd undervisning för att lyckas. En elev som inte klarat kursen under lärarens ledning kommer givetvis aldrig klara av att läsa in 300 sidor i historieboken på egen hand till en stor sluttenta.

Vi ska ha omkurser – inte omprov.

Ärligt talat går jag snart under av all logistik kring alla omprov som måste skapas, alla provsalar som måste bokas, alla omprov som måste vaktas, alla elever och föräldrar som måste kontaktas, alla provinstruktioner som måste utformas och alla omprov som måste rättas och dokumenteras.

Skolans målstyrning skapar en evighetsmaskin av varje F-varning läraren ger. En kurs slutar aldrig i ett målstyrt system. Den bara fortsätter, in i evinnerligheten: antingen med krav på ständiga omprov och kompletteringar eller med krav på stora prövningar av hela kursen efter att kursen hållits; ett jobb som många lärare numera fått i sina tjänstefördelningar – utan extratid eller extra betalning för det.

Återgå till relativt betygssystem

Så vad är då lösningen?

Den är lika enkel som självklar:

Vi måste återgå till ett relativt betygssystem igen där en elevs prestationer under kursens gång ska bedömas genom att läraren slår samman alla uppvisade resultat till en genomsnittlig prestation i form av ett slutbetyg. När kursen är över är den över – oavsett hur eleven presterat! Ångrar eleven sitt slarv och ointresse under kursen, eller om eleven av andra skäl misslyckats och därför fått ett lågt betyg, finns alltid Komvux och möjligheten att gå om kursen.

Vi ska ha omkurser – inte omprov.

Så kan vi höja kvaliteten

Just nu är en större betygsutredning igång och jag hoppas innerligt att utredarna inser vad vårt målstyrda system med skarp F-gräns på en konkurrensutsatt skolmarknad leder till i form av merjobb för lärarna. Och vilka stora fördelar som fanns med de relativa betygen.

Gör de det, har de nämligen en unik möjlighet att minska lärares arbetsbelastning och lösgöra stora mängder tid som lärarna kan lägga på att förbereda och efterarbeta lektioner – istället för att lägga arbetstiden på omprov och kompletteringar för elever som inte orkat plugga.

Det kan bli en kvalitetshöjning av rang.