Anders Tegnell: ”Det var aldrig öppen skola till varje pris”

Under covidpandemin kunde Folkhälsomyndighetens rekommendationer för förskola och skola te sig löjeväckande, absurda. Det går inte att undervisa eller byta blöjor i skyddsdräkt.

– Nej det går inte att bedriva kohort-förskola medger Anders Tegnell.

Det går alltså inte att separera barngrupper med vatten­täta skott, hålla avstånd eller att se till att små barn alltid, alltid har rena händer.

De europeiska länderna stängde för- och grundskolor. Men huvudingrediensen i Anders Tegnells recept på pandemihantering var att de skulle hålla öppet.

– Det har aldrig varit öppen skola till varje pris. Det är en balans man måste hitta mellan fördelar och ­nackdelar med allt man gör, säger Anders Tegnell.

Nästa fråga ställer han sig själv i sin och Fanny ­Härgestams bok ”Tankar efter en pandemi”.

Hur kunde världen ha fel och ni ha rätt?

Det kommer en djup suck.

– Jag kan inte svara på det. Hur man kunde landa i att ha skolan stängd under flera år har jag väldigt svårt att förstå, säger han.

Svårt att inte låta cynisk

Lärarkåren protesterade mot att skolorna skulle vara öppna, men att de själva nedprioriterades som samhällsviktig grupp i köerna till tester och vaccin.

Vad vill du säga till de lärare som känner att de offrades i er covid-hantering?

– Jag tycker inte att man kan prata om att offra dem, det fanns många yrkeskategorier som verkligen behövde gå och jobba. De var verkligen inte ensamma, säger Anders Tegnell.

De delvis absurda rekommendationerna var till stor del ett svar på frågor som inte hade några.

– Vi på Folkhälsomyndigheten är väldigt datadrivna. Det är inte helt lätt att kommunicera risk på befolkningsnivå till individnivå, utan att låta cynisk och oförstående. Men vi försökte alltid ha en dialog för att få fram så bra råd som möjligt, säger han.

Folkhälsomyndighetens egna riskbedömningar visade inte högre risk att drabbas av allvarlig sjukdom, eller att dö, för lärare som kategori.

Det dog lärare.

– Javisst. Men det var en stor kris för hela samhället och tyvärr gick det bort folk i alla åldersgrupper och i alla professioner. Även om den gigantiska majoriteten var bland de äldre. Vi hade medarbetare som låg på intensiven under långa perioder, säger han.

Fel att gissa om verkliga svar saknas

I glappet mellan vad som är bäst på gruppnivå och vad som var enskilda lärares erfarenheter växte kritiken mot Folkhälsomyndigheten.

Men det går inte att säga vad som är smittsäkert för varje enskild person vid varje enskilt tillfälle. Data bygger på stora grupper och sannolikheter.

– Vi kan inte hålla på att gissa. När man upplevde att man inte fick svar var det vad det handlade om: Det fanns inte några tydliga svar. Vi visste inte, säger Anders Tegnell.

Även om det skulle gå att hålla avstånd i en barngrupp, finns det ingen som kan säga exakt hur långt ett sådant avstånd skulle vara.

Försöker du undvika risker kommer det förmodligen leda till ett fattigare liv.

För en del blir ovetskapen outhärdlig. Inte för Anders Tegnell.

– Jag står ut med det. Mycket av det jag gör är risk och riskhantering och jag kan hålla en något objektiv blick även i mitt privata liv, säger han.

Anders Tegnells egen dotter blev allvarligt sjukt som ettåring när familjen bodde i Laos.

Hustrun Margit Neher fick åka taxi till bättre vård i Thailand med det krampande barnet i famnen.

– Nu gick det ju bra. Annars hade man fått bära det med sig resten av livet. Men försöker du undvika risker kommer det förmodligen leda till att du lever ett tråkigare och fattigare liv, säger han.

När det kommer till de tre barnbarnen är det ­objektiva, datadrivna förhållningssättet inte lika lätt att upprätthålla.

– Troligtvis inte, nej, säger Anders Tegnell.

Han är kvar på Folkhälsomyndigheten, men har lämnat jobbet som statsepidemiolog för att arbeta med att stötta upprättandet av folkhälsomyndigheter i Afrika och Mellanöstern.

Anders Tegnell är mycket förtjust i institutioner.

Hur kan man välja att jobba med strategier framför att operera hjärtan på akuten?

– Du kan inte stå och arbeta med hjärtinfarkter på akuten utan att ha starka institutioner bakom dig. Du behöver dem för att veta att du arbetar rätt. Du behöver dem för att veta att du inte råkar illa ut efteråt av olika skäl. Jag tror att institutioner skapar väldigt mycket trygghet och att vi litar på varandra är väldigt viktigt för att samhället ska fungera, säger han.

”Tankar efter en pandemi” beskriver hur han levde ensam på gården utanför Linköping, påtade i sin trädgård, lagade mat. Otippade utbrott av naturlyrik: ”Gårdens utomhussysslor tar aldrig slut.”

Som ett alldeles vanligt liv, men under polisbeskydd. En följd av att vara en offentlig person, säger han själv.

Anders Tegnell kallades både ”mördare” och ”psykopat” under pandemin. Men det som händer på sociala medier ligger långt bort från vardagen.

– Det är svårt att ta det på allvar och jag litade på polisen. Jag ändrade mitt liv lite, säger han.

”Jag vill gärna göra nya grejer”

Andra verkligheter gör sig mer påminda. I sin bok skriver han: ”Att se ebola med egna ögon är ohyggligt.” Då handlade det om Demokratiska republiken Kongo.

– Det är klart att de bilderna kommer tillbaka. När man har sett hur sjukvården kan braka ihop kan man förstå hur det ser ut i Gaza. Sedan får man inte låta de bilderna influera ett logiskt och riktigt sätt att analysera annat, säger Anders Tegnell.

När ett fan tatuerade in hans porträtt på armen verkade han mest irriterad. Men en bok senare, och efter hans deltagande i nationalprogrammet ”På Spåret” tillsammans med influencern Ebba Kleberg von Sydow, föder en misstanke om att uppmärksamheten faktiskt betyder något.

– Det är inte så viktigt. Men jag vill gärna göra nya grejer.

”Let’s Dance”?

– Nej nej nej. Min fru har dragit med mig på dans­kurs så jag vet mina begränsningar, säger Anders Tegnell.

Från Etiopien till Linköping och Stockholm

Patricia, som arbetar i SJ:s förstaklasslounge där intervjun görs, berättar att Anders Tegnell har årskort. Att han ofta sitter där och jobbar på väg från eller till hemmet i Linköping.

Stockholms central är en av hans arbetsplatser. Det har gått nästan 20 år sedan han lämnade läkarjobbet på infektionskliniken i Linköping.

Tidigare statsepidemiologen Johan Giesecke lyfte honom från sjukhusgolvet och in i internationellt arbete mot ebola och fågelinfluensa.

Giesecke kallar honom ”sin pojke”.

– Det är självklart att Johan spelade roll för hur jag kommunicerade under pandemin, och det kändes tryggt att ha den typen av senior person bakom sig. Vi pratade mycket i början, säger Anders Tegnell.

Själv växte han upp i ett villasamhälle på den etiopiska­ slätten.

– Många som jobbar i internationella miljöer har vuxit upp i andra länder. Man lär sig trivas med att det kan vara olika, säger han.

Men olikheterna finns även i Sverige. Både inom vård och skola. Sveriges Lärare kräver att staten tar över det ekonomiska ansvaret för skolan.

– Det är svårt att ändra i ett komplext system, och man har ojämlikheter även med centralstyrning. Men jag kan inte förstå hur man kan stå bredvid och titta på utvecklingen i skolan utan att göra något åt den.

Nödvändigt att arbeta förebyggande med arbetsmiljö

Nu väntar tåget hem till Linköping. Anders Tegnell säger att han hoppas att pandemin inte påverkat honom så mycket som person.

– Men jag tror att jag lärt mig mycket. Inte minst om att kommunicera med olika delar av samhället och inte komma med en given lösning.

Han läser sina citat innan den här texten publiceras. Svaret kommer tillbaka i Folkhälsomyndighetens brevpappersmall. Anders Tegnell vill förtydliga två saker:

Att det går att minska riskerna för smitta med små och rimliga medel.

Och att det är nödvändigt att arbeta förebyggande med arbetsmiljö – även mot det virus som tog världen i besittning mellan 2019 och 2022.

Sveriges öppna skolor har fått med beröm godkänt i efterhand. Ett betyg som inte kom gratis för lärarna.