Vesna Prekopic: ”Jag kände skuld för att inte ha lyckats”

Den före detta gymnasieläraren och rektorn Vesna Prekopic har med boken ”Brottsplats: Skolan” skrivit om vad hon råkade ut för som rektor på en skola i ett utsatt område. Foto: Filippa Ljung

I flera år bar Vesna Prekopic på en stor skuld för att ha förlorat kampen mot hot och våld på sin skola.
Skammen för att ha blivit så rädd för en handfull elever gjorde henne tyst.
Men nu, när hon satt ord på det hon råkade ut för, lyssnar alla.

Klockan är 07.16.

Vesna Prekopic sitter i morgonsoffan på TV4 och får under nio minuter – i nyhetssammanhang på tv är det en ofattbar lång tid; lite som om en film på bio skulle pågå i fem, sex timmar – berätta om hur tragiskt allt slutade när hon rekryterades som rektor till en ny skola i en förort till Stockholm.

Sedan blir det skolminister Lotta Edholms tur att svara på frågor i fem minuter.

– Det är nog svårt att vara minister och försöka börja med att hamra in ett politiskt budskap. Fast det är lite synd att det inte kom fram tydligare hur otroligt oroad hon är för hot och våld i skolan. För det märktes verkligen när jag intervjuade henne för boken, säger Vesna Prekopic när Vi Lärare pratar med henne efter tv-inslaget.

Nyfiken på sociala team

Boken är ”Brottsplats: Skolan”, som på kort tid gjort den före detta gymnasieläraren och rektorn Vesna Prekopic till ett så tongivande namn i debatten att hon på ett självklart sätt kan recensera skolministerns framträdande.

– Men det där med sociala team i skolan som Lotta Edholm pratar om är jag jättenyfiken på. Det ska bli spännande att se hur det kommer fungera i praktiken, säger Vesna Prekopic.

Vesna Prekopics och skolminister Lotta Edholm debatterar hot och våld i TV4:s morgonsoffa. Foto: TV4

För Vesna Prekopic har lika unika som smärtsamma erfarenheter av hur det är att vara ansvarig för elever, lärare och annan skolpersonal när det inte fungerar i praktiken, då det faktiskt blir farligt att gå till en skola som saknar verktyg för att kunna lösa övermäktiga problem.

Skolan hon berättar om i boken vände sig till elever som i mångt och mycket påminde om henne själv: Vesna Prekopics föräldrar kom hit från Jugoslavien som arbetskraftsinvandrare och lärde sig prata svenska av jobbarkompisar och grannar.

– Jag är född och uppvuxen i Norrköping, men mina föräldrar hade själva väldigt lite utbildning och därför blev min skolgång desto viktigare, för både dem och mig.

”Typisk pliktelev och duktig flicka”

De första sex åren gick Vesna Prekopic i Vrinneviskolan. I högstadiet bytte hon till Hagebyskolan. Hon hade lätt för sig i skolan och tyckte om att lära sig nya saker.

– En typisk pliktelev och duktig flicka, tror jag skulle sammanfatta mig bra. Det var aldrig något alternativ för mig att inte plugga vidare, jag var mest osäker på vad, inte om det skulle bli högre studier efter gymnasiet. Min mamma sa hela min uppväxt att jag skulle se till att sköta skolan så att jag sedan kunde välja min egen framtid, säger Vesna Prekopic.

Hennes mamma såg skolan och utbildning som en nyckel till att kunna äga sitt liv. Och det är en inställning som präglat Vesna Prekopic.

I gymnasiet, på samhällsvetenskaplig linje på De Geergymnasiet, väcktes tankarna på att bli lärare.

– Jag kom på att om jag blev lärare i svenska och engelska skulle jag få fortsätta hålla på med litteratur och få andra att älska litteratur och skrivande lika mycket som jag själv alltid gjort, säger Vesna Prekopic.

Med boken ”Brottsplats: Skolan”, har den före detta gymnasieläraren och rektorn Vesna Prekopic blivit ett tongivande namn i debatten. Foto: Filippa Ljung

Hon utbildade sig först till gymnasie­lärare och sedan till rektor.

Räknar man in tiden med utvecklings­arbete på skolförvaltning blev det sammanlagt 15 år i skolans tjänst.

– 2014 hade jag tänkt sadla om och bli journalist på heltid, men jag fick ett erbjudande som var så lockande att jag tänkte om, säger Vesna Prekopic.

”Jag var naiv”

Hon skulle få starta en skola i förorten. En skola där många elever hade en bakgrund som påminde om hennes egen; barn till invandrande föräldrar utan högre utbildning.

– Jag hade så många idéer och jag var så glad att få skapa något nytt och bra i en förort. Man kan sammanfatta det så här: jag var naiv, säger hon.

Egentligen behövdes det både en projektledare och en rektor.

– Men ledningen, och även jag själv, tyckte att det var en bra idé att jag tog båda rollerna. Jag hade ju erfarenhet både som biträdande rektor för Tumba gymnasium och som utvecklingsledare på förvaltningen i Botkyrka kommun, säger hon.

Problemen börjar redan i samband med uppropet den första skoldagen.

I själva verket hade Vesna Prekopic fler arbetsuppgifter än dem som projektledare och rektor.

– Det gällde ju att få elever till skolan, så jag fungerade lite som marknadsförare och inkastare. Framför allt vid starten kunde vi sakna lärare. Och jag hade ju undervisat i fem år i svenska och engelska och kunde ta lektioner om det behövdes, säger hon.

Anteckningar visar problemen

Men det gjorde inget att det var mycket jobb. Allt slit skulle ju leda till en riktigt bra skola, som skulle ”byggas upp som den samhällsbärande demokratiska institution den ska vara och som aldrig kommer acceptera en annan elevsyn än att alla har rätt till en god utbildning”.

– Men problemen börjar redan i samband med uppropet den första skoldagen, säger Vesna Prekopic.

Hon har kvar anteckningar från den här tiden och noteringarna kunde se ut så här:

Måndag: Elev örfilar klasskamrat under lektion. Socialtjänsten kontaktas. Tisdag: Ruta krossas i entrén. Lagad klassrumsdörr sparkas sönder igen. Elevskåp välts. Diskmedel hälls ut i korridoren. Onsdag: Någon har urinerat i papperskorgen på toaletten. Städpersonalen berättar att det hänt förut och att det är svårt att sköta sitt arbete. De vägrar städa upp det fler gånger. Jag städar i stället.

Inte populärt någonstans

Som rektor har Vesna Prekopic nolltolerans mot kränkningar, hot och våld.

– Jag ringer föräldrar, jag kör ut ungdomar som inte är våra elever från skolområdet, jag hämtar in ungdomar som är våra elever till skolområdet, jag anmäler till socialtjänsten och jag anmäler till polisen.

Det här är inte populärt. Varken hos barnen, deras föräldrar – eller hos skolledningen.

– Jag minns så tydligt när min chef råder mig att inte anmäla till soc. De är oroliga för att jag går för hårt åt eleverna och att anmälningar till socialtjänsten, polisen och samtal med föräldrar ska göra mig hatad. Ledningen vill inte att det händer mig något.

”Än i dag kan jag ibland känna sådan skam för att jag misslyckades”, Vesna Prekopic. Foto: Louise Helmfrid

Den egna arbetssituationen beskriver Vesna Prekopic så här på ett ställe i ”Brottsplats: Skolan”:

”Jag sätter gränser för dem. De svarar mig. En gång kastas en biljardboll mot mitt ansikte, en annan gång en stol och en blomkruka mot min kropp. En tredje gång klickas en låga fram från en tändare bakom min nacke medan jag går i korridoren. Jag ser det inte själv, men får det berättat för mig dagen efter, när någon tänt eld på en papperskorg och brandkåren kommer.”

– Det där med tändaren bakom mitt långa hår i korridoren är ju direkt livsfarligt, men det är också en signal till de andra eleverna: ”Titta vi äger rektorn; vi kan göra hur vi vill på den här skolan.”

Det tog flera år innan jag kunde prata om det här utan att börja gråta.

Ett möte med polisen gör henne än mer övertygad om att fortsätta anmäla.

– Polisen kunde sätta rätt termer på det vi varit med om. En brinnande papperskorg inne i en skola fylld med människor är inget pojkstreck, det är mordbrand. På samma sätt benade polisen ut en mängd vardagssituationer som många vant sig vid. Kränkning, förtal, olaga hot, framkallande av fara, misshandel. Brottsliga handlingar som på ett olustigt sätt blivit vardag och inte skulle accepteras någon annanstans än just i skolan, säger Vesna Prekopic.

Till sist vågar ledningen inte ha kvar henne på skolan på grund av hotbilden. Hon jobbar hemifrån den sista tiden (”det var som att ha husarrest”), men har dessförinnan sagt upp sig.

– Det tog flera år innan jag kunde prata om det här utan att börja gråta. För mig var det ett så stort misslyckande, säger hon.

Vesna Prekopic

  • Ålder: 49 år.
  • Bor: I Stockholm.
  • Känd för: Podden ”Kejsaren är naken” tillsammans med Maria Andersson Vogel, skribent på DN Kultur, medlem i nyhetspanelen i ”Efter fem” på TV4.
  • Aktuell med: Boken ”Brottsplats: Skolan”.
  • Utbildning: Behörig gymnasielärare i svenska och engelska, utbildad rektor och journalist.
  • Lärarkarriär: Fem år som gymnasielärare samt ytterligare tio år som biträdande rektor, utvecklare på skolförvaltning samt rektor.

Med tiden har hon kommit till insikt.

– Rent rationellt vet jag att vi inte skulle ha startat den här skolan över huvud taget. Vi hade för få elever, för dålig budget och inte kompetens att ta hand om elevernas problem.

Känslomässigt har det inte alltid varit lika lätt.

– I säkert ett par år reagerade min kropp starkt om jag såg blåa linjen i tunnelbanan som gick till skolan. Jag ville helt enkelt inte åka med den. Och jag kunde känna hur pulsen gick upp när jag såg loggan för huvudmannen som ägde skolan. Jag tror inte att sådana reaktioner är ovanliga bland personal i skolan som råkat illa ut. Man tar mer stryk än man tror, säger Vesna Prekopic.

Men du var tyst om vad du råkat ut för i flera år tills du skrev en uppmärksammad krönika på DN Kultur i december förra året. Varför tog det så lång tid innan du berättade?

– Jag skämdes och jag kände skuld för att inte ha lyckats. Än i dag kan jag ibland känna sådan skam för att jag misslyckades. Känslan av skuld för att inte ha kunnat rå på barnen är jag övertygad om att jag delar med väldigt många som jobbar i skolan. Det är svårt att erkänna att man är rädd för ett barn. Men jag tror att det här något som många upplevt, men att man inte pratar om det, säger Vesna Prekopic.

Bokförläggaren Johan Wirfält på Volante läste krönikan i DN. Den grep tag i honom. Han har pensionerade lärare i släkten och aktiva lärare i bekantskapskretsen. Men att det kunde vara så här illa, det hade han inte anat.

Boken ”Brottsplats skolan”.

Så på ett halvår växte krönikan till boken ”Brottsplats: Skolan”?

– Ja, nu finns det liksom ingen återvändo för hur offentligt mitt misslyckande blivit, säger Vesna Prekopic och ler.

Måste finnas en insikt

Nyhetsmorgon i TV4 med skolministern har följts upp med ett scenframträdande med författar- och journalistkollegorna Diamant Salihu (”Tills alla dör”) och Åsa Erlandsson (”Det som aldrig fick ske”) och snart väntar ett samtal med Sveriges Lärares ordförande Åsa Fahlén på Bokmässan.

– Jag hade bra diskussioner både med Åsa Fahlén och Johanna Jaara Åstrand i arbetet med boken. Det ska bli inspirerande att få diskutera de här frågorna på Lärarscenen i Göteborg också.

Vad hoppas du debatten ska leda till ute i samhället?

– Jag hoppas att perspektiven vidgas och att det blir en balans i debatten mellan kramar och ramar. Det måste finnas en insikt i att ett barn kan vara både offer och förövare på samma gång, säger Vesna Prekopic.

Kan du tänka dig att någon gång i ­framtiden jobba på en skola igen?

– Ja, det skulle jag gärna göra. Men det ligger nog ganska många år framåt, för nu är jag så glad över att få förkovra mig i mitt nuvarande yrke.

TRE RÖSTER OM VESNA PREKOPIC

Åsa Fahlén.

Åsa Fahlen, ordförande i Sveriges Lärare:

– Vesna Prekopic har ju en unik egen bakgrund i skolan och har egen erfarenhet av de svåra frågor som tas upp i boken. Jag är intervjuad i boken och ser verkligen fram emot att prata med henne i vårt scensamtal på Bokmässan.

– Det är ju inte bara hot och våld och andra hemska saker som dryftas – jag tycker att Vesna också är lösningsorienterad. Det finns i boken exempel på hur det kan bli bättre i skolorna och jag hoppas att också det komer debatteras öppet och ärligt.

Lotta Edholm, skolminister (L):

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Skolminster Lotta Edholm (L).

– För mig var det självklart att låta mig bli intervjuad i boken. Det här är frågor jag alltid varit intresserad av och tyckt varit viktiga, även långt innan jag blev skolminister.

– Regeringen vill bland annat ta tag i det här med särskilda undervisningsgrupper, fler akutskolor och sociala team på skolorna. Tanken är att skolan tillsammans med socialtjänst och polis ska kunna ta tag i problemen i ett tidigare skede.

– Jag tycker att konsekvenserna av undfallenheten mot dem som bråkar och stör har blivit belysta.

Caroline Andersson, grundskollärare:

Läraren Caroline Andersson.

– Vesna Prekopic läste i tidningen Läraren om hur en elev försökt strypa mig och hur jag sedan utsattes för tystnadskultur. När hon intervjuade mig förstod jag att hon hade liknande erfarenheter även om Vesna inte utsattes för direkt våld.

– Jag är glad om de här svåra frågorna nu kan debatteras i ett vidare sammanhang i samhället. Därför kändes det rätt att ställa upp och berätta min historia i boken. Även om det river upp gamla minnen och obehag är det viktigt att frågorna diskuteras.”

LÄS MER:

Exklusivt – läs utdrag ur boken ”Brottsplats: skolan”

Skrev boken om skolvåld: ”Lärare är inte ensamma”

Attackerade läraren berättar i ny bok om skolvåld

Hon hoppas fler får upp ögonen för utsatta lärare

Skolministern om våldet i skolan: ”Ett tungt ansvar”