Akutläraren får kriminella att klara godkänt i skolan

Han går i nian, redan tungt gängkriminell, placeras på Skolakuten i Stockholm. Hur kommer det sig att han sedan plötsligt, för första gången i sitt liv, öppnar upp sig för en vuxen? Och för en lärare, av alla?

Vi återkommer till det. Men vad han öppnade upp sig om var inga småsaker, utan något han inte vågat berätta för någon annan: att han ville lämna det kriminella.

– På grund av hög frånvaro hade han knappt några betyg, men han bestämde sig för att växla upp och försöka säkra så många betyg som möjligt på fyra veckor, berättar läraren, Iraj Shirkhani, som efter en intervju i Aftonbladet i december kommit att personifiera satsningen på ”akutskolor” – enheter där elever kan placeras tillfälligt, upp till 20 dagar, som en disciplinär åtgärd och en väg tillbaka till normal skolgång, beslutad av rektor och reglerad i skollagen.

Han lyckades tack vare stödet

Det var här, med Iraj Shirkhani på Skolakuten, som tonåringen fattade att gymnasiebehörighet var den där möjliga utvägen ur kriminaliteten. Med stödet och pushen från Iraj Shirkhani gav han allt. Och lyckades.

– E i alla kärnämnen, och i ett par andra ämnen också! Han fick sin gymnasiebehörighet. Glädjen jag såg i hans ögon var obeskrivlig.

Iraj Shirkhani utstrålar samma glädje själv när han berättar det. Och då har han ändå sett tragedier och missförhållanden som ingen i skolan, varken lärare eller elever, borde behöva tyngas av.

– Men då blir också glädjen desto större, känslan av att lyckas blir magisk. Och jag har fått den känslan så många gånger att den blivit min drivkraft.

Iraj Shirkhani berättar om skolavslutningen han hade med en niondeklass 2019 som ”det kanske allra mest magiska i min karriär”:

– Det var en kull på runt hundra elever som jag hade haft sedan sexan på Västerholmsskolan i Skärholmen. Under fyra år hade vi lärt känna varandra utan och innan, och jag hade en väldigt god relation till alla vårdnadshavare i årskursen. Många av deras småsyskon kom att bli mina elever också. Det var något speciellt med den kullen. Vi hade gråtit, skrattat, bråkat, kämpat och allt däremellan under de åren …

På Skolakuten måste relationen sitta på bara några timmar.

– Än i dag har jag kontakt med många av dem via sociala medier. Och med många andra gamla elever som är vuxna i dag, ute i arbetslivet, som plötsligt kontaktat mig på nätet för att återknyta. Oslagbar känsla!

När vi började prata inför intervjun bad du om att inte behöva fokusera helt på Skolakuten. Är du lite obekväm med den uppmärksamheten?

– Nej, jag trivs på Skolakuten och tycker om att jobba på ett helt annat sätt än tidigare under alla mina år som lärare, då jag byggt elevrelationer över tid, under flera terminer, för att kunna motivera dem till lärande. Men på Skolakuten måste relationen sitta på bara några timmar, för att det ska kunna hända något på de 20 dagar som eleverna är placerade hos oss. En enorm utmaning.

– Men, med det sagt så vill jag inte hamna i en situation där jag behöver vara talesperson för svenska akutskolor, som ju är ett brännande ämne nu i en tid av skolvåld och debatt om akutskolor på mindre orter som står tomma. Efter att Aftonbladet intervjuade mig har många andra medier hört av sig om samma saker. Men intresset kring de positiva aspekterna har inte varit lika stort, och jag vill blicka framåt, se möjligheter och arbeta förebyggande.

– För att få bukt med våld och kränkningar behöver vi både kortsiktiga och långsiktiga strategier. Vår regering vill satsa stort på akutskolor i framtiden, men jag vill påstå att pengarna skulle göra större nytta direkt i den vanliga skolan.

Den egna skolgången var, som Iraj Shirkhani beskriver den, ”utmanande”. Han växte upp i en akademisk familj med mycket kultur och utbildning, men när han kom till Sverige och Malmö som barn och krigsflykting var han tvungen att hitta en plats i samhället från scratch, ihop med många andra barn i samma situation.

– Hade vi inte konflikter sinsemellan så var det med de lokala nazisterna. Men självklart var det otroligt lärorikt också. Helt plötsligt pratade vi varandras språk, vi blev varandras syskon, vi hittade en gemenskap och en grupptillhörighet. Ibland var jag nära att trampa riktigt snett, men tack vare starka, trygga vuxna i min närhet höll jag mig på banan.

Kände sig som svarta fåret

Skolan var tråkig och inget Iraj Shirkhani engagerade sig i. Han målade graffiti och lagade mat, ville bli kock och konstnär, och hans hamstrande av vinylskivor ledde till försäljning av egna mixtapes på skolgården och dj-gig.

Efter gymnasiet och ett avstamp i restaurangbranschen nördade han ner sig i specialkaffe och jobbade som barista i flera år, även i Norge. Samtidigt tränade han basket och thaiboxning, och utbildade sig till massageterapeut för att på sikt kunna jobba mer med hälsofrågor – vid sidan av musiken, som alltjämt är en stor del av Iraj Shirkhanis liv.

Livet var kreativt och lustfyllt. Allt var möjligt. Eller? Iraj Shirkhani kände tvärtom.

– När jag kom tillbaka från Norge 2005 fick jag panik. Jag var 23 och kände mig som svarta fåret i familjen utan akademisk utbildning. Jag tyckte verkligen att allt teoretiskt var tråkigt, men kände också att utan en universitetsutbildning skulle jag inte komma någonvart. Jag gillade språk, så det fick bli lingvistik på universitetet i Malmö. Sedan några terminer projektledning också för att kunna starta eget inom musiken.

En av Iraj Shirkhanis barndomsvänner, Nicolas Lunabba, spelade basket på elitnivå och hade via sin klubb startat ett projekt, ”Hela Malmö”, med idrottslektioner utanför skoltid i socioekonomiskt utsatta områden. Iraj behövde extrajobb och hoppade in.

Det var då det hände.

– Det stod så klart för mig. Jag måste arbeta med barn! Framför allt med de barn som blivit bortglömda och inte har något. Så jag sökte mig till lärarutbildningen och började redan efter andra terminen jobba extra på Kirsebergsskolan i Malmö. Och fortsatte jobba i skolan parallellt med hela lärarutbildningen, ibland heltid, ibland som vikarie, bland annat på Rosengårdsskolan och IV-programmet på Bellevuegymnasiet; ofta med elever som misslyckats och mådde dåligt men gjorde allt för att få sin gymnasiebehörighet.

– Vi ordnade även praktikplatser åt dem, och där fick jag användning för mina kontakter i restaurang- och musikbranschen. Jag upplevde att vi lyckades vända och rädda många elever som var på glid.

Direkt efter examen 2011 blev Iraj Shirkhani lärare på Rinkebyskolan i Stockholm. En lång väg att flytta men en kort väg jobbmässigt. Efter tre år i Rinkeby blev Iraj Shirkhani förstelärare på Västerholm i Skärholmen, och efter sex år där gick han inför höstterminen 2022 vidare till Skolakuten på Östermalm i Stockholm.

Men under dessa sex år ingick han också i en pedagogisk utvecklingsgrupp med fokus på trygghet och studiero. Med denna fördjupande erfarenhet i ryggen var han redo för Stockholms tuffaste skoljobb.

Och om det fanns en skoltrygghetsminister, vem skulle gå in för det mer passionerat än Iraj Shirkhani?

– Jag tycker att våra skolpolitiker sviker oss. De skulle behöva kroka arm och bygga en samsyn på de utmaningar vi står inför. I stället tävlar de ideologiskt med populistiska utspel och quick fix-utredningar, när vi som bäst behöver det prestigelösa. En politisk enighet är helt nödvändig. En skolpolitik som inte polariserar utan är mottaglig för både pedagogik och psykologi är helt nödvändig. En skolpolitik som tillhandahåller rätt resurser för att skolan och elevhälsan ska kunna arbeta förebyggande från en tidig ålder är nödvändig.

Så tillbaka till frågan om hur det kommer sig att den där hopplösa kriminella niondeklassaren fick upp hoppet och öppnade sig för läraren på Akutskolan. Varifrån kom förtroendet?

Kanske från de äldre före detta eleverna som hade berättat för tonåringen att Iraj Shirkhani var okej? Ja, men samma äldre elever var nu också tongivande i det kriminella nätverket … Och det kanske är det som är grejen: en hängiven lärares ord sipprar in överallt och räddar alltid några.

LÄS MER:

Förslaget: Tuffare tag mot stökiga och våldsamma elever

Lärarna som ger de svåraste eleverna en ny chans

De är lärare på SiS – den osynliga skolan