Läraren om extra anpassningar: ”Ett svek”

LÄS ÄVEN: Lärarna svarar: Så hanterar vi extra anpassningar

När en elev behöver stöd i skolan utöver det vanliga är första steget extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen – anpassningar som högstadieläraren Fredrik Sandström är starkt kritisk till.

– Utifrån elevperspektivet är extra anpassningar ett svek. Man målar upp en bild av att extra anpassningar är samma sak som särskilt stöd, bara att stödet ser lite annorlunda ut. Men så är det ju inte. Man har fråntagit eleverna rätten att lära sig det som de behöver.

– Hur kan man som skolledare, speciallärare eller lärare tycka att det är okej att en elev som inte kan läsa eller skriva fråntas det särskilda stödet, och i gengäld får en kråka i ett protokoll? Vi erbjuder genvägar och förenklar undervisningen, och det gynnar inte eleverna. 

Två högljudda läger

Debatten om extra anpassningar är ofta hårt och känsloläget högt, konstaterar Fredrik Sandström.

– Det finns två läger och båda är rätt högljudda. Man utmålar den egna sidan som god och den andra som ond. Det blir ofta väldigt känslostarkt. Alla som jobbar i skolan, får man anta, vill ju eleverna väl.

– Men i den här debatten så klistrar man på dem som representerar den ”andra sidan” att de inte vill elevernas bästa. Om man försöker problematisera extra anpassningar så utmålas man som den onde läraren som inte försöker göra det lilla extra för varje elev.

”Det är ju bara en charad”

Men ligger det inte något i det då – att varje lärare behöver anstränga sig lite till?

– Inte som jag ser det. I vissa grupper behöver majoriteten ha extra anpassningar. Många behöver till exempel en individuell uppstart. Det är ju bara en charad – hur ska en lärare hinna massa olika individuella uppstarter? 

– Självklart försöker jag göra min undervisning relevant för alla elever, men det är en utopi om vi tror att vi kan nå trettio individer utifrån deras unika särart.

”Det finns en ganska stor elevgrupp som faktiskt inte kan nå målen.”

Man hör ju ofta att det som är bra för en är bra för alla, ligger det inte något i det?

– Vissa av de generella anpassningarna är förstås bra för alla. Vem vill inte ha struktur, exempel att härma och starthjälp? Men det är ju undervisning. Att vi undviker text för att en del elever har svårt att läsa … det kan väl ändå inte vara bra för alla?

– Att man ersätter läsning med att läraren högläser eller att eleverna får titta på Youtubeklipp – det kan väl omöjligen vara bra för alla? Att anpassa innehåll och svårighetsgrad efter de elever som har det svårast – det kan väl inte vara bra? Och fasa ut skriftspråket kan väl heller inte vara bra?

Lägger skulden på läroplanen

Hur har det blivit så här då? Fredrik Sandström lägger skulden på den ideologiska läroplanen och det målrelaterade betygssystemet.

– Vi har en läroplan som är ideologisk och väldigt värdegrundsbaserad. Den signalerar till elever, föräldrar, lärare och skolledning att skolan ska anpassas till varje elevs behov eller intressen. Jag tycker att det är en logisk tankevurpa, man kan inte bedriva klassundervisning i en grupp med 25, 30 elever fem dagar i veckan och utgå från varje enskild elev.

– Sedan har vi ett betygssystem där man tror att alla elever ska kunna nå en viss nivå. I dokument efter dokument talar skolmyndigheten om att eleverna ska ”nå målen”. Man struntar i att det finns en ganska stor elevgrupp som faktiskt inte kan nå målen. De har inte de kognitiva förutsättningarna.

– Tillsammans skapar det här ett inhumant, barnfientligt skolsystem som slår undan benen för väldigt många elever.

Det blir lärarens ansvar

Det är också inbyggt i systemet att eleven ska få hur många chanser som helst, påpekar Fredrik Sandström. Och det drabbar läraren.

– Man gör det till lärarens ansvar att se till att eleverna når minst betyg E och att de erbjuds tillräckligt många chanser. Det läggs alltså ett ganska stort ansvar på den enskilde läraren.

– Många lärare upplever att de har motståndare från alla håll – elever, föräldrar, skolledning – och att de måste motivera varför de sätter de betyg som de gör. En lärare som sätter betyget F skuldbeläggs och får stå till svars varför eleven inte har bättre betyg än den har. Som om det enbart vore lärarens fel.

Handlar om ekonomi

Men vad är lösningen då? Fredrik Sandström menar att det delvis är en ekonomisk fråga.

– Skolan är enormt eftersatt i allt från bibliotek, lärare, läromedel och stödpersonal. Skolan är underfinansierad, och behöver mer pengar.

Fredrik Sandström vill vara tydlig: Den som förespråkar extra anpassningar förvandlas till ekonomernas favoriter.

– De blir ekonomernas lojala megafoner. De godkänner att vi tar bort extra stöd för de elever som har det absolut svårast och ersätter det med pappersexcersis. Och indirekt – när man förenklar undervisningen, tar bort text och fasar ut skriftspråk – så blir det ett svek mot alla andra elever, säger Fredrik Sandström. 

LÄS ÄVEN:

Att undervisa ihop – en nyckel för anpassningar

Tre råd till lärare: Så arbetar du med anpassningar

Forskaren: ”Skippa anpassningar för varje elev”

Recept för inkludering: Lärare som samarbetar