Wiman: Vi nickar lydigt med – för alla andra vet ju bäst....

Idag 10:52

Krönika ”Vi i skolan är så erbarmligt vana vid att det kommer folk från ingenstans och berättar för oss hur vi ska göra”, skriver Maria Wiman.

För många år sedan kom en guru till min dåvarande skola. Nu var det nog inte så att han själv kallade sig för guru men ni ska veta att han behandlades som att han var sprungen från de högre makterna. Det var oerhört högtidlig stämning inför hans besök. Han var nämligen erkänd internationell expert på klassrumsmöblering. Han hade vigt sitt liv åt hur man ska placera bänkar i skolmiljö, han hade turnerat världen runt för att sprida sina gudabenådade kunskaper och nu skulle han plötsligt komma till oss. Om jag inte missminner mig var självaste skolchefen på plats när han gjorde entré. Vi alla höll andan i djupaste vördnad och andakt.

Stod slickade mot väggen

Jag minns hur han stegade in i mitt klassrum. Han liksom insöp rummet, blundade, hm-hmmade, smekte med handen längs borden, lade pannan i djupa veck och var tyst så länge att stämningen blev obekväm. Sedan skred han till verket under djupaste tystnad. Vi andra stod slickade mot väggen, förstummade av högaktning och respekt.

Efter några minuter var bänkarna i mitt klassrum möblerade i någon slags experimentell hästskoliknande krusidullform. “This is gonna be amazing”, halvviskade han och vi alla kippade efter andan i pur beundran.

För ett ögonblick drabbades jag visserligen av en smula misstro. Jag kände ju mina elever mycket väl. Jag visste ju att den där lilla tösabiten med lila håret helst av allt vill sitta i ett hörn med ryggen fri och uppsikt över alla. Jag förstod ganska snart att det där sitta-mittemot-varandra-konceptet skulle skapa drama i vissa delar av tjejgruppen och vilt rajraj i andra delar av killgruppen. Jag visste ju att just denna klass behövde strukturen i att sitta två och två. Men jag minns att jag ändå log saligt mot experten i rummet. Vem var jag att ifrågasätta liksom?

Ingen skugga ska falla över den turnerande forskaren.

Nästa dag blev det förstås tjosan hejsan på första lektionen. Lila-håret-tjejen ville krypa ur skinnet när hon förstod att var hon än satt i rummet riskerade hon att bli iakttagen. I killgruppen blev det holabaloo när det visade sig att man kunde se alla hela tiden vilket möjliggjorde att kommunikationen över gränserna antog nya svindlande dimensioner. På rasten fick jag höra av några tjejer att det hade BITCHBLICKATS (ja, det är ett i sammanhanget adekvat ordval) på ny nivå och ja…så fortsatte det. Jag kämpade på förstås. Det där klassrumsmöbleringsoraklet skulle ju inte ha åkt över hela jorden förgäves.

Jag mindes hans ord. Jag skulle nyttja varje yta av klassrummet, bygga in känslan av ett vi, se möjligheter istället för hinder, ge eleven en rumslig medvetenhet, låta lärmiljön vara levande och organisk. Allt medan eleverna satt placerade med bänkar åt alla håll och jag som lärare fick gå i snitslad bana mellan stolar och bord för att jag minsann hade – håll i er nu – skapat rum i rummet.

Min poäng här är inte att jag förespråkar klassrum där alla elever i alla situationer alla dagar i veckan sitter i militäriskt raka led två och två. Ingen skugga ska heller falla över den turnerande forskaren. Det finns ju klasser där det här med fyrbord, hästskoform, läshörnor eller öppna landskap blir supergynnsamt och alldeles perfekt kreativt bubbligt. Och så finns det klassrum där man behöver möblera in strikt struktur och minimera alla risker för surr, stök och förbistring. Det är ju rimligen upp till mig som golvnötande undervisande lärarperson att veta och bestämma efter förutsättningarna i mitt klassrum. Alldeles oavsett vad en hitrest lärmiljö-profet från andra sidan jorden tycker om saken så att säga.

Borde ha satt ner foten

Men är det inte lite symptomatiskt ändå? Vi i skolan är så erbarmligt vana vid att det kommer folk från ingenstans och berättar för oss hur vi ska göra, alldeles oaktat vilka elever vi har, var vi jobbar eller hur vi lägger upp våra lektioner. Och vi är ganska duktiga på att lydigt nicka och humma med. Vi är lite för vana vid att vid att alla andra vet bäst hela tiden.

Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte satte ner foten och sa något mäktigt i stil med: “Stop and belägg Mister Know-it-all, this is not going to work in my class.” Istället kämpade jag på i flera dagar innan jag möblerade tillbaka varje bord till sin ursprungliga position och kunde fortsätta bedriva undervisning som vanligt. Tack för ingenting, tänkte jag förnumstigt.