Wiman: Vi kan inte förebygga brott när det redan är försent

Som ung flicksnärta utvecklade jag ett avancerat trick när jag såg på skräckfilm. När filmen blev för läskig, när jag knappt stod ut att titta mer, så höll jag för ena ögat. Jag inbillade mig liksom att detta skulle mildra den brutala skräcken.

Jag är så här i efterhand osäker på om detta snillrika knep gav någon verklig effekt. Ändå kommer jag på mig själv att anamma samma teknik när jag läser pressmeddelanden från regeringen. Jag stänger av halva ansiktet och läser utan att andas. 

Förra veckan fick jag läsa att skolan minsann har en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet. Jag läste rätt även om jag bara läste med ena ögat.

Jo man tackar, skolan har alltså en viktig roll. Faktum är att skolans roll är så in i bomben viktig att en utredning ska tillsättas i frågan. Känn på den! 

Förslag på åtgärder nämns också. Tydligen ska det bli en huvudregel att anmäla brott som sker i anslutning till skolan. Och jag får dessutom läsa att obehöriga minsann inte ska vistas på skolområdet. Skolan ska vara stängd för icke inbjudna och därmed basta. 

Jag försöker förstå vad jag precis har läst.

För att skriva krönika hastigt och i stark affekt kan jag för ordningens skull meddela att jag behöver titta med båda ögonen samtidigt. För det här är ju inte för lite lattjo. Jag försöker förstå vad jag precis har läst.

Skolan ska alltså ha en viktig brottsförebyggande roll och det ska tillsättas en utredning om hur vi bäst ska bidra med att förebygga brottslighet. Så långt är allting bra. Men att i samma andetag poängtera lärares skyldighet att rapportera brott och bygga murar runt skolan framkallar en galopperande dåndimp i min bröstkorg.

Häng med mig här nu. Det här är faktiskt urbota dumt. Om vi nu konstaterar att skolan som institution är viktig för att förebygga brottsliga handlingar är det väl precis det vi måste få göra. Att anmäla brott och att låsa ute illdådare är ju liksom efteråt, när allt redan är försent, när brottet är begånget och otryggheten är ett förtvivlat faktum.

Hur kan man inte förstå att skolan med rätt resurser kan uträtta underverk innan katastrofen inträffar? Varför får jag känslan av att man ännu en gång spelar teater, som att man låtsas ta i med hårdhandskar och peka med hela handen när man egentligen inte gör ett enda sketet dugg? Det kan ju liksom inte vara en slump att ovannämnda föreslagna åtgärder är alldeles gratis.

Det är ju så jubeljönsigt att nackhåren knorras. 

Jag tänker så här:

• Om man på riktigt, det vill säga med själ och hjärta, vill ge skolan chansen att rädda våra unga från kriminalitet finns det en mängd åtgärder som enligt all rim och reson skulle hjälpa.
• Om man såg till att det fanns en gedigen elevhälsa på varje skola med kuratorer, speciallärare och psykologer, skulle man komma långt.
• Om man la pengar på välplanerad rastverksamhet, på elevassistenter, socialpedagoger och nära kontakt med socialtjänsten, fältassistenter och BUP skulle vi vara något på spåret.
• Om klasserna kunde nå rimliga storlekar och om lärare hann se varje unge om dagarna skulle gissningsvis underverk ske.

Ibland undrar jag om våra politiker också har skygglappar på när de skriver sina pressmeddelanden? För kan man verkligen stå för detta? Att skolans brottsförebyggande arbete ska handla om att låsa dörrar till skolan och rapportera brott som redan är begångna? Det är ju så jubeljönsigt att nackhåren knorras.