Wiman: ”Tidöavtalet är så busenkelt och så väldigt gratis”
Krönika
LÄS ÄVEN: Wiman: ”Hårdhandskar är inte lösningen på allt”
Tänk om man hade fått vara en fluga på väggen när de samlades hela gänget på Tidö. Så spännande det hade varit att följa de böljande diskussionerna! “Nu ska vi jädrarimej ta och styra upp svensk skola”, kanske Ulf sa medan Ebba, Johan och Jimmie skrockade instämmande. Resultatet av sammankomsten blev det nu välkända Tidöavtalet. Jag har läst skoldelen och vill dela med mig av lite tankar, så här från klassrumsgolvet. Jag vet att jag befinner mig fyrahundrafemtiotusen meter nere på jorden, men tar mig ändå fräckheten att lyfta en röst från själva markplan.
LÄS ÄVEN: Här är nya regeringens skolpolitik
Det ska erkännas att jag initialt blir lite glad! Till exempel läser jag att man äntligen vill reglera lärares undervisningsskyldighet. Det är efterlängtat! Dessutom finns en uttalad skrivelse om att minska lärarnas administrationsbörda. Ja ja jaaa! Men det blir lite halabaloo i hjärnan när man samtidigt skriver att timplanen ska utökas och mer lovskola ska införas. Jag hinner tänka: hur i allsin dagar ska detta gå ihop? Om vår undervisningstid ska regleras, vår administrationsbörda minskas och vi samtidigt ska undervisa mer kommer det att krävas stora mängder resurser. Befintlig personal kommer inte att lösa ut detta själva. Jag ber till högre makter att våra politiker inser vidden av de åtgärder och resurser som måste skjutas till. Ordet lärarbrist måste exempelvis betonas lite extra här.
Jag läser också om tidiga kunskapskontroller och fler diagnostiska prov. Dessa ska vara en hjälp för läraren så att stödinsatser kan sättas in tidigt för elever med särskilda behov. Jag tycker att det blir både kortslutning och tossigt nu. Hur tror våra förtroendevalda politiker att det ser ut idag? Att lärare har noll koll? Att bristen på centralstyrda prov och adminstrationstyngda mätningar gör att vi famlar i blindo utan minsta aning om hur det går för våra elever? Men stopp och belägg i kungens skägg! Problemet och den förtvivlade frustrationen i detta är ju att vi mycket väl vet vilka elever som behöver hjälp. Vi har vetat från första dagen men det finns ju ingen hjälp att få! Har ni fullkomligt missat att skolan är dränerad på resurser? Det är ju inte avsaknaden av prov som är kruxet, för höge Farao! (Nåväl, rätt ska vara rätt. Det finns faktiskt också förslag på att öka antalet speciallärare. Idag saknas visserligen 5000 utbildade för att täcka behovet och det tar ju som bekant några år att få legitimation men det kanske är en petitess i sammanhanget?)
Vi har vetat från första dagen men det finns ju ingen hjälp att få!
Jag ska besinna mig innan jag får hjärtstopp men jag måste ändå nämna de förjämrade förtväntansdokumenten innan jag sätter punkt för idag. Detta är alltså något slags magiskt avtal som elever och föräldrar ska skriva på och som handlar om att man ska följa skolans ordningsregler. Det ska - lyssna och lär - införas nolltolerans för klotter och skadegörelse. Vilken fantastisk lösning! Puts väck med skolans ordningsproblem ty nu är dokumentet underskrivet. Tänka sig att samtidigt som lärares administration ska minska ska de diagnostiska proven öka och så ska vi dessutom ansvara för förväntansdokumenten som ska signeras, samlas in och följas upp. Rena rama trolleriet! Här ligger Joe Labero i lä. Jag fattar ingenting hur detta ska gå till men jag är å andra sidan väldigt långt nere på jorden, halvt fastsydd på klassrumsgolvets slitna matta. Under mina över 15 år som lärare har jag aldrig fattat att det var så simpelt. Det gäller bara att sluta avtal med vårdnadshavare och elev så upphör stöket i korridorerna. Så busenkelt och så väldigt gratis.
Okej, jag raljerar lite nu. Det är väl sådana låga knep man tar till när man är besviken, en smula bestört och känner att ens så kallade status nästan tillintetgjorts. Men jag kan inte låta bli att undra över hur det stod till därute på Tidö den dagen då Ulf samlade sina kompisar? Var det någon gasläcka i luften när man diskuterade skolpolitiken? Eller var det lite extra starkt i glasen? Från mitt hörn av verkligheten förefaller mycket ganska prilligt. Vi vet ju alla att skolan står inför gigantiska utmaningar, och den avgående regeringen har under åtta år inte gjort mycket för att komma tillrätta med problemen. Nu kommer en ny regering med ett nytt program för skolan. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite snuvad på konfekten: Var detta verkligen det bästa man kunde åstadkomma?
LÄS ÄVEN:
