Wiman: Tänk om vi lärare slapp bedyra vår oskuld hela tiden

Idag 16:05

Krönika Hur kunde man någonsin ana att lärayrket skulle handla om så vansinnigt mycket annat än själva kärnan?, skriver Maria Wiman.

Ponera att man är en sådan däringa lärare som undervisar en drös ostyriga elever i ett gäng klasser. Kanske utbildade man sig någon gång för att man tyckte att det här med bildning var en himla fin grej. Kanske fann man historieämnet extra intressant eller kände en brinnande iver att lära dagens ungdom allt om naturvetenskap. Kanske hade man någongång sett filmen Döda poeters sällskap och drömt om elever som rebelliskt stod på sina bänkar med glittrande ögon riktade mot favvoläraren utbristandes ord som: “Captain my captain”.

Så naivt va? Så supergulligt fluffipuffigt barnsligt? Att man en gång i livet på riktigt trodde att läraryrket helt och fullt handlade om att lära små gullefjun viktiga grejer? Håhåjaja, så stolligt. Men sanna mina ord - alla är vi barn i början.

Ska granskas och utvärderas i atomer

Hur kunde man någonsin ana att lärayrket skulle handla om så vansinnigt mycket annat än själva kärnan? Att det strängt taget är omöjligt att utföra någon endaste liten syssla utan att denna ska skärskådas i detalj, dokumenteras, nedskrivas, granskas och utvärderas till minsta beståndsdel nagelfarits i atomer?

Många skolor har käcka ledord i stil med “Kunskap, trivsel och trygghet” eller “Motivation, glädje och ansvar”. Men gemensamt för alla skolor i nedskärningarnas Sverige är den slagkraftiga parollen: “Håll ryggen fri. Tumma på det mesta men se för tusan till att hålla ryggen fri. Vad du än gör ska du kunna försvara det i milslånga dokument fångade i dödens arkiv dit själar kommer för att avlida.”

Betygsdokumentation, skriftliga omdömen, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, riskbedömningar, F-varningar, uppdateringar av skolplattformen, enkätundersökningar, utvärderingar av utvärderingarnas gammelmormor, incidentrapporter, anmälan om oroväckande skolfrånvaro, pedagogiska kartläggningar, matriser, mötesanteckningar, uppdateringar av åtgärdsprogram, anmälan till elevhälsoteam, dokumentation av extra anpassningar, krusidullnoteringar och hittepåregistreringar. Listan kan göras hundratusendriljarder kilometer lång. Den tar liksom aldrig slut.

Tänk om lärare fick ägna sin faktiska tid åt att undervisa på riktigt.

Ibland förfasas folk över skolans resultat. Vojne vojne. Andelen nior som inte blir behöriga till gymnasiet ökar. Läsförmågan går åt pipsvängen. Nästan 16000 niondeklassare misslyckas med matten. Pest och förbenad kolera!

Nähä? På riktigt? Det var som själva fasen. Kors i allsin dar.

Tänk om - ja, nu blir det riktigt flummigt - tänk om lärare fick ägna sin faktiska tid åt att undervisa på riktigt. Handfast alltså i klassrummet. Tänk om vi fick utföra vårt hantverk ostört med lagom många elever och rätt material utan att detta nödvändigtvis behövde skrivas ner? Om man slapp bedyra sin oskuld hela tiden. Om ens intentioner inte nödvändigtvis hade behövts bokstaveras i obskyra digitala plattformar. Tänk om man tog för givet att vi faktiskt hade ryggen fri.

Borde börja stryka grejer

Jag funderar på om vi inte skyndsamt borde samlas i kollegiet och lista upp hur mycket vi dokumenterar en vanlig vecka. Och sedan skulle vi ta fram den bästa spritpennan vi har och börja stryka grejer. Om dokumentationen inte hjälper eleven måste den nämligen bort. Om vi inte enligt lagar och stadgar måste göra den kanske vi högaktningsfullt ska göra något annat med vår begränsade tid.

Jag har för bövelen inget att dölja. Jag har ju ryggen fri, jag är oskyldig som ett barn. Och jag står redo med spritpennan som vapen. Hoppsan Kerstin - så feta streck det kan bli!