Wiman: Svensk skola är till för välartade barn

Svensk skola ska vara kompensatorisk heter det. Och den ska vara inkluderande. Vi stoltserar med att i vårt land praktiserar vi minsann en skola för alla. 

Men det är ju inte sant. Nej, svensk skola är till för välartade barn som passar in i den stramt ställda ramen. Svensk skola är för den som kan sitta stilla, trängas på liten yta, ha tålamod att vänta på sin tur och som självständigt kan hantera sin egen vardag.

Likvärdighet? Hrmf…

För de andra blir det svårt. För trasselsudd som avviker för mycket från normen, för dem vars vardag är kantig eller vinglig blir svensk skola en tuff resa. För dem som brottas med sitt inre eller söker bekräftelse på fel sätt blir skolan nästintill omöjlig.

Svensk skola är nämligen varken särskilt kompensatorisk eller inkluderande. Tvärtom är den en budgetreglerande sorteringsmaskin som skiljer agnarna från vetet.

Enligt en studie av gjord av Karolinska institutet nådde endast 57 procent av de studerade eleverna med autism gymnasiebehörighet vid 16 års ålder. En skola för alla – jo man tackar. Likvärdighet? Hrmf… Dra den om Rödluvan också.

Den ensamme läraren kan omöjligt rädda allihopa.

I veckan larmar rektorer i både Stockholm och Göteborg om att budgeten de tilldelats inte motsvarar de faktiska kostnaderna. Vi vet alla vad det betyder.

Vi är härdade nu och vana vid att leva i tider av effektivisering. I vår värld handlar det alltid om att vi ska göra mer för mindre. Man drar in på personal, man trycker in fler elever i klasserna, man fullspäckar schemat ytterligare och man drar åt svångremmen ett snäpp till.

Några offras på vägen

En ensam lärare finner sig stå i en krokig och brokig klass, full av både vilda irrbloss och sköra sparvar och alla ska mötas efter sina behov. Men det krävs ingen Einstein för att förstå att det är ett omöjligt uppdrag.

De elever som har svårt att följa den snävt snitslade banan halkar efter eller hamnar ur spår. Den ensamme läraren kan omöjligt rädda allihopa utan tvingas förtvivlat offra några längs vägen. Det saknas alltid tillgång till personal med rätt kompetens och utrymme i schemat. Kön till BUP ringlar lång och i en hård och stram värld medicineras våra barn mer än någonsin för att mjuka upp kanterna. 

Inga alternativa vägar

Ja, i skolan ska det marscheras i samma takt. De som hamnar efter knuffas och puttas framåt, de som rumlar på villovägar riskerar att förvilla sig och aldrig riktigt hitta tillbaka. Vi klampar fram enligt en förutbestämd karta utan utrymme för krumbukter eller alternativa vägar.

Egentligen kanske någon hade mått bäst av att sakta ner på farten med en trygg vuxen att hålla i handen. Kanske hade någon fått blomstra om hen bara fick gå en liten omväg. Men sådant har vi inte utrymme för längre. Man säger att det saknas resurser.

Yrvädren prioriteras bort

Det finns inte längre plats för den sprakfåle som mognar sent, som behöver mer tid eller en kringelikrokig väg till examen. Våra yrvädersungar prioriteras bort i ett samhälle som strävar efter att med så låg kostnad som möjligt forsla ett spretigt gäng av bångstyriga barn genom den trånga gång som utgör grundskolan.

Gud nåde om du vinglar till på vägen, tappar rodret för en stund eller bara behöver extra tid och kärlek. Dig har vi nämligen inte utrymme i budget att hantera.

Skrik till rösten tar slut

Det är så oerhört smärtsamt att konstatera att en skola för alla inte är en skola för alla. Istället har svensk skola kommit att bli för den som utan gnissel följer det utstakade stråket, den som passar in i gängse norm. För alla de andra – alla våra spratthattar, yrhättor och vilsna själar, alla som inte bara kan skärpa till sig – blir skolan tröstlöst svår.

Det här borde vi kanske prata högt om? Kanske borde vi skrika till rösten tar slut.