På den tredje dagen av påsklovet återuppstod läraren
Krönika ”Terminen har varit en golgatavandring, men saliga äro de saktmodiga – nu skola vi hava lov”, skriver Maria Wiman.
Familjen vittnar om att på den tredje dagen öppnar de dörren mot gravkammaren … hrm – jag menar sovrummet – och finner att hon äro försvunnen. Hon är inte längre där! Ett mirakel har inträffat! På den tredje dagen av påsklovet har läraren återuppstått!
Ja, terminen har varit en golgatavandring. Skolverkets piska har slagit mot ryggrad såväl som svank. De nationella ersättningsproven har kopierats – ursäkta det opassliga uttrycket – så in i helvete, de statliga utredningarna har regnat likt manna från de saligas himmel och avtalsförhandlingarna har varit en Davids kamp mot Goliat/SKR.
Att vila är att göra spontana saker
Men saliga äro de saktmodiga. Nu är påsken kommen och vi skola hava lov. Att vila på vad som känns som den sjuhundrasjuttiosjunde terminsdagen innebär att göra helt spontana saker. Man får uppsöka klosetten närhelst andan faller på, man får dricka sin koffeindryck varm, man får intaga vard utan oro över att någon skall spilla sin mjölk eller kasta en potatis i sin nästes huvudknopp. Det är en luxuös tillvaro.
När vi helgar vilodagarna kan vi iaktta vardagens händelser utan att dokumentera dem, vi kan ha mellanmänskliga möten utan att föra anteckningar, vi kan delta i aktiviteter som kräver varken utvärdering eller skriftlig bedömning. När påskdagen infaller på den första söndagen efter den första fullmånen kan vi vältra oss i vad man i dagligt tal kallar lättja, frosseri och vällust (dödssynderna är sju och – ja – de är efterlängtade).
Terminen hittills har varit lite av en Moses vandring i öknen.
Terminen hittills har varit lite av en Moses vandring i öknen. Det har varit hårt slit i hetluften. Under solens brännande strålar har vi försmäktat, förslavade under systematiskt kvalitetsarbete, de skriftlärdes (ja, i dagligt tal… politikernas) högburna ord och de envetna nedskärningarna som tvingat oss att göra tegel utan halm (Andra Moseboken 5).
”Hör, du som har öron”, sade Jesus. Och jag tänker, att såhär i nådens tid, kanske våra beslutsfattare kan spetsa just sina öron, om de har några, i Jesu namn. De kanske kan lägga dessa öron ner mot den goda jorden och lyssna till oss som är hungrande och inget annat vill än att bli mättade. Vi begär inte mycket. Vi vill bara utföra arbetet utan komplikationer. Vi vill bara ta hand om jordens barn, ja alltså våra gullungar, med alla upptänkliga resurser.
För när man läser Matteusevangeliet ( 13:31–32) får man minsann veta att det minsta av alla frön, senapskornet, kan bli till ett så stort träd att även fåglar kommer dit för att bygga bon. Men för detta krävs att någon sår själva fröet och tar hand om det hela vägen till det har vuxit till sig. Och därför – du beslutsfattare som har både öron att höra med och välfylld penningpung – fundera på hur du ska hjälpa oss att vårda kornet som ska bli till ett träd alldeles fullt av fågelbon.
Har varit lidande i ren form
Nåväl. Påsken sägs vara en tid av lidande och förtvivlan men också triumferande hopp. Så oerhört symboliskt va? Vi kan läsa det metaforiskt. För det skall ärligt erkännas att vissa delar av terminen (såsom Skolverkets arbete med de digitala nationella proven) har varit lidande i ren form, att somliga politiska inspel har varit pur förtvivlan men att arbetet med de där guldklimparna till gullefjunselever har varit alldeles skimrande hoppfullt.
Tack och bock hittills vårterminen. Nu, efter denna ledighet, håller vi ihop hela vägen till Kristi himmelsfärd!
LÄS MER:
Maria Wiman: Nationella proven ger både mig och eleverna ångest
