Wiman: Minnena av dessa barn pumpar runt i mina vener

Jag har jobbat som lärare i femton år nu. Det här arbetet gör något med ens anatomi. Det känns som att hjärtat i bröstkorgen ständigt växer, som att det alltid finns plats för en till, som att nästa omöjliga unge hela tiden står redo att nästla sig in där för att stanna. Ibland tänker jag på det som att det är efterrätten - de där små själarna som fanns med under en tid och vars öden på något sätt alltid kommer att vara sammanvävda med mitt. Vi hade varandra under en stund. Under några år var det vi tillsammans i stora världen.

Jag minns den där gossen som var så arg. Hans blick var hård som granit, axlarna var alltid spända. Han satt ständigt som på nålar redo för att något skulle hända. Som vi bråkade, han och jag. Han krossade lampor, hade sönder fönster, hamnade i konflikter så invecklade att jag inte visste i vilken ände jag skulle börja. Jag kan inte ens räkna alla möten vi hade med skolledning och vårdnadshavare. Men när vi kramades farväl på skolavslutningen ville han aldrig släppa greppet. Det var en omfamning som fastnade i mitt hjärta och som fortfarande inte riktigt har släppt taget. 

Fick bli hennes förbild

Eller den tysta flickan med det långa håret. Hon gjorde aldrig något väsen av sig. Tyst satt hon där och gjorde sig så liten som möjligt i klassrummet varje dag. Jag försökte alltid se henne men i myllret av andra elever som slogs vilt om uppmärksamheten stod hon alltid sist i kön. I den stora klassen med alla behoven blev flickan i hästsvansen den som fick ta del av mig minst. Henne ser jag på Instagram ibland. Hon ler ofta stort och hon har något stolt i blicken. I min byrålåda har jag ett bleknat handskrivet kort där det står att jag är hennes förebild. Tänk att jag mot alla odds fick bli det.

Och jag minns trulputten som inte log på två år. Han tittade på mig som om jag var ordförande i megatöntklubben varje gång jag öppnade munnen. Men så plötsligt efter två orimligt långa år log han snett mot mig från ingenstans. “Du är så jäkla knäpp”, sa han och skakade på huvudet. Och då visste jag att jag hade vunnit honom. Jag kommer aldrig glömma hur hjärtat gjorde en trippel saltomortal med extra snurr i bröstet. Tänk att megatönten vann till sist!

Jag har träffat så många fåglar med trasiga vingar, så många stolta tuppar med hud av pansar. Ibland har jag fått öppna dörrar för bångstyriga yrhättor och ibland har jag lyckats åtminstone glänta lite på en port för att en tveksam liten människa försiktigt ska våga titta ut. 

Jag minns vilda tösen som kom in som en stormvind i årskurs åtta. Hon hade straffat ut sig överallt men i min brokiga klass hittade hon till allas förvåning en plats. Hon tog mig med storm och lyckades mot alla odds överträffa allas förväntningar. Men jag minns också gossarna som vi aldrig lyckades rädda, som lämnade mig med slokande axlar till en framtid jag fortfarande inte vet något om.

Har alla en plats

Jag tänker ofta på dessa barn som krupit under mitt skinn. Vissa har berikat mitt svall med nya gråa strån, andra har lindat in hela min själ med bomull från första stund. De har alla en plats hos mig, minnet av dem pumpar runt i mina vener. Under några år, när de utvecklades som mest, fick jag bli en stabil vuxen i deras liv. Så märkligt kan det bli, att våra öden liksom av en slump flätades samman. 

Jag minns dem allihopa. I detta omöjliga tilltrasslade toviga yrke händer hela tiden små underverk. Och på något jädra vänster får vi som valt denna upp och nedvända vardag vara med på ett hörn. Under några glimrande ögonblick har vi chansen att lämna avtryck som liksom smittar av sig och stannar även hos oss. Det ska vi inte glömma när torkan är som svårast och otillräckligheten känns övermäktig. Under en stund på jorden fick vi vara en del av deras liv. 

 

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Nya lagen – förbjudet att förolämpa lärare

Lista: 99 nya friskolor – här vill koncernerna öppna

De skrotar skärmarna – till förmån för böckerna