Krönika
Maria Wiman är krönikör i Läraren, samt lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9) i Huddinge.
“När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol”, skrev Alice Tégner. Jag kan bara hoppas i mitt stilla sinne att Lillans mamma inte var lärare. I så fall hade denna moder varken haft tid att uppmärksamma någon Lillan eller galande gökar. Maj är nämligen endast i teorin en ljuvlig månad. På riktigt vet vi alla att maj är ett evigt slit i anletets svett med semestern så nära att man nästan kan ta på den och samtidigt så långt borta att yttre rymden känns nära.
Mellan mig och mina barn är en hög av nationella prov. Möjligen sitter de båda där med sina blonda änglasvalll bakom berget, förhoppningsvis ses vi någon gång igen. Men jag har använt mig av kalkylatorn och kommit fram till att SO-provet allena bjussar på över 2000 sidor rättningsarbete som avfjärmar mig från all form av social kontakt i tid och evighet. Dessutom är det slutbetyg, avslutningsbaler, gymnasieansökningar, överlämningar, sommarskola och HUR I HELA FRIDEN SKA JAG KUNNA KNYTA IHOP SÄCKEN NÄR DET BARA ÄR RÖDA DAGAR HELA TIDEN?! Mycket kan man säga om Jesus och hans himlafärd och mycket kan man säga om Gustav Vasa och hans regeringsform men inte tusan tog de hänsyn till lärarnas arbetsbörda när de planerade in sina happenings. Jag har så in i bomben jäkla övermycket att stå i att jag inte ens har tid att vara ledig. Maj är en knäpp månad och stackars Lillan kom till jorden helt fel tid på året.
Jag har så in i bomben jäkla övermycket att stå i att jag inte ens har tid att vara ledig.
Dessutom är det emotionellt besvärligt. Nu ska jag snart gråta hejdå till mina kära nior, de där bångstyriga, jobbiga underbara bästisungarna som jag har slitit och skrattat med nästan varje dag i tre år. Nu ska de lämna lilla fröken ensam och det spelar ingen roll hur vackert göken gal för inget kan mildra separationsångesten jag känner i mitt hjärta.
En ny läroplan ska implementeras, nationella prov ska inrapporteras, föräldramejl ska besvaras, klassrum ska städas och så mitt i allt är det friluftsdag. Jag kryper fram på hörntänderna och tänker flyktigt att någonstans i horisonten finns en mållinje. Jag ska bara passera det där bedömningsberget och med en spillra värdighet i behåll ro hela niondeklassen i hamn och sedan är det tack och bock och hela oändligheten öppnar upp sig. Det är ett faktum som vore smått svindlande om jag hann tänka tanken klart. Men det hinner jag inte riktigt för elever ska komplettera sina arbeten, det ska kommuniceras viktigheter till deras framtida lärare och man ska i klämkäck hurtighet säga hej till kommande elever.
Jag kryper fram på hörntänderna och tänker flyktigt att någonstans i horisonten finns en mållinje.
Ja herregud. Detta är tiden på året när jag funderar på exakt i vilken del av pallet det slog slint dagen jag bestämde mig för att bli lärare. Jag framhärdar i en torktumlartillvaro med vimsig blick och håret på ända. Men tänka sig, det brukar ordna upp sig. Göken gal även i juni och då jäklar klingar det så vackert att man blir rörd.
