Cutta fluffet? Låt mig som lärare vara den person jag är
Krönika ”Skola utifrån kognitionsvetenskap är säkert hur bra som helst, men låt oss för tusan inte glömma att det är personer vi jobbar med. Det finns väl nyanser här i världen, eller hur?” skriver Maria Wiman.
På lärarhögskolan fanns det vissa ärrade hårdingar till lärarrävar som med bestämdhet hävdade att man inte fick le mot eleverna innan höstlovet. Man skulle liksom lägga ribban högt. Skolan skulle vara stram och behärskad tills strukturen hade satt sig. Ja, allt skulle vara gravallvar, mörker och elände terminens första veckor. Därefter kunde man kosta på sig ett litet leende här och där. Ja, kanske kunde man till och med vara så crazy att man bjöd på ett litet skämt framåt vecka 41.
Jösses Amalia. Gudars skymning. Snacka om döden på jorden.
Jag läser i DN att det är dags att göra upp med flummet i skolan. Själva artikeln handlar om att undervisa på kognitionsvetenskaplig grund. Här får man bland annat följa elever på Blackebergs gymnasium som har en lärare som nyligen gått kursen i just kognitionsvetenskap. Hans elever hyllar honom. De berättar att han är rolig, att han ibland berättar anekdoter eller skojar på lektionerna. ”Så himla fint”, tänker jag blödigt.
Det är människor vi jobbar med
Men läraren själv är inte lika impad. Han upprepar det kognitionsvetenskapliga mantrat ”teach the stuff and cut the fluff” och konstaterar att skojigheterna kanske måste skalas bort för att inte ta fokus från undervisningen.
Men dra mig baklänges i armhålorna. Lägg ägg i farfars skägg. Chilla gorilla hockeyfrilla.
Missförstå mig inte, skola utifrån kognitionsvetenskap är säkert hur bra som helst! Men låt oss för tusan inte glömma att det är personer vi jobbar med, små barn, yviga tonåringar och förvirrade unga vuxna. Det finns väl nyanser här i världen, eller hur?
Jag är lärare, jag har ett hjärta som bultar hårt, jag har blod som svallar i mina vener. Låt mig för sjutton gubbar skoja med mina elever! Måste allting i skoldebatten och i skolans värld alltid vara så himla antingen eller? Kan vi inte bara få vara lite myspysigt halvfisigt både och?
Jag är en glad skit. Ni ska se mig på möten. Jag har jämt göra att bete mig (faktum är att det en gång var ett av mina utvecklingsområden på ett medarbetarsamtal – att jag skulle bete mig och i ärlighetens namn gick det sådär). Jag tycker om att le och vara glad, att vara knäpp och ha roligt med mina elever. Men – och här kommer knorren – jag är också helt för struktur, ordning och arbetsro.
”Måste allting i skoldebatten och i skolans värld alltid vara så himla antingen eller?”
Jag fattar att vissa lektioner måste vara stränga och trista men ibland skrattar jag högt och avslöjar komiska historier från mitt förflutna. Jag följer oavsett vad alltid styrdokumenten slaviskt och lägger ner min själ i att mina elever ska få varenda tillgänglig förutsättning för att hantera livets utmaningar.
Ska cutta fluffet och lära ut stuffet
Varför måste allt vara så förbaskat stramt? Kan jag inte bara få vara lite både och?
I skolans värld svänger pendeln drastiskt och obarmhärtigt. Det du gjorde igår är skam och fel idag. Olika trender avlöser varandra och vi på golvet ska snällt dansa med. Just nu är det kognitionsvetenskap som är grejen och då ska man cutta fluffet och lära ut stuffet.
Men jag kan omöjligt och under inga omständigheter vänta ända till höstlovet med att skoja med mina elever. Ibland är jag fnissig redan terminens första dag och då tänker jag tillåta mig att gapflabba högt. Ja, ni hörde mig. Hahaha, ska det låta.
Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – om detta råder ingen tvekan. Men låt mig som lärare vara den person jag är. Lita på att jag undervisar med hela min person och att jag gör det med alla medel jag har. Just det där petandet i mig som människa, i detaljer, i klassrummets små luckor måste jag betacka mig. Det handlar till syvende och sist om respekt för professionen.
LÄS MER:
Linnea Lindquist: ”Kognitionsvetenskap är inte någon trend”
