Wiman: Kunskapens högborg har blivit mätbarhetens Mekka

Nationella prov, Pisa-resultat, F-varningar, provpoäng, A B C D E F, omdömen, klick i skolplattformen, utvecklingssamtal och allsmäktiga kunskapsmatriser. 

Skolvärlden tycks inte känna någon hejd när det kommer till uppfinningsrika sätt att mäta, kontrollera och skatta de små barnen. Varenda liten millimeter av telningens skoldag går minsann att utvärdera, lupp-undersöka och placera i fack. Är du ett A-barn, lille vän? Eller kanske en sådan där omöjlig F-gosse?

Någonstans i mitten av detta virrvarr av bokstäver, poäng och matriser står ofta en liten lärare och gastar hurtfriska saker som ”school is cool” och ”repetition är kunskapens moder” men vad gör väl det när hela världen säger något annat? Meritpoäng, summativ bedömning och mitterminsbedömningar talar sitt tydliga språk. Siffror, diagram och staplar gör att vi med ett enkelt handgrepp kan dokumentera och bocka av kunskapsstoffet. Djävulusiskt praktiskt om Skolinspektionen skulle knacka på dörren till exempel. Eller om en övernitisk förälder får för sig att kontrollera vad vi egentligen pysslar med hela dagarna. 

Har inte tid med sånt jox

En gång i tiden talades det om bildning. Den parante friherren, tillika filosofen, Wilhelm von Humboldt menade att bildning var kunskap utifrån människans villkor. Enligt honom var bildning att förstå vad det faktiskt innebar att vara människa. Känn på den! 

Den tyska filosofen Immanuel Kant menade att bildning är något formbart som förändras i verkligheten vi befinner oss i. Fascinerande!

Gud nåde den som missar någon liten skrivelse i läroplanen.

I dagens skola har vi inte tid att fundera över bildningsideal och sånt jox. Här handlar det om att lära för bedömning, att bocka av betygskriterier, att tratta ner stora, vida tankar i en enda steril bokstav. Orka bry sig om varför vi ska lära oss saker när provet ska göras på måndag, kapitlet ska avverkas senast denna vecka och huvudmannen vill ha in sina enkätsvar lite pronto.

Motivationsforskningen pratar visserligen om inre motivation där kunskapen har ett egenvärde i sig själv men handen på hjärtat – vem har ens tid med det? Föräldrar vill ju ha sin mitterminskoll och vi behöver ju statistisk för tusan! Läroplanen har ett gediget innehåll som ska betas av på några år och gud nåde den som missar någon liten skrivelse här och där.

Bedömningen i förgrunden

Folkhälsomyndigheten pratar om ökad psykisk ohälsa hos våra unga. Bris senaste rapport visar på en ökning av skolrelaterad stress. Kunskapens högborg har blivit mätbarhetens Mekka och i effektiviseringarnas tidevarv känns det lika pålitligt som tryggt att vi åtminstone har yttre mätbara parametrar att klamra oss fast vid när allt annat stormar. Kunskap och att lära för livet är visserligen viktigt men hur vi än vrider och vänder på det hamnar den där förbaskade bedömningen i förgrunden. 

Jag tror att många lärare är högst obekväma med hur det har blivit. Det är som att bedömningen, de förbaskade poängen eller den förbenade bocken i rutan prioriteras högre än lusten att lära. Hur blev det så? Hur kan dokumentation av mätbara data betyda mer än den faktiska aktiviteten i klassrummet? Hur jubelsnurrigt kan det bli? Har vi inte gått vilse fullständigt?

Hör ni hur det knakar? Ja, det hörs tydligt. Det är Wilhelm von Humboldt som vrider sig i sin grav!   

• LÄS MER: Här hittar du fler krönikor av Maria Wiman