Hjälpklassen får inte sortera bort vildbattingar och våghalsar

LÄS OCKSÅ: Mannerheim: Att återinföra ”obs-klasser” är ett viktigt budskap

En skola för alla är inte en skola för alla. Så långt är nog alla överens. Vår skola finns för den som kan passa in, marschera taktfast, acceptera snällt, knyta näven i fickan, hålla måttet, springa i lagom takt, le och vara glad. Det är svårt att gå i svensk skola om man är lite bångstyrig och krokig, om vägen i livet varit snårig, om sömmarna skaver eller om man har svårt att gå i raka led. 

Det finns förstås massor av sätt att hantera våra trubbiga yrvädersungar. Det senaste utspelet från Liberalerna handlar om att placera elever med vad Lotta Edholm kallar “starkt normbrytande beteende” i så kallade hjälpklasser. Här ska de undervisas i mindre grupp av utbildade speciallärare.

Det måste vara en skola för alla

En sak har jag lärt mig under mina många år som professionell klassrumsnötare och det är att inkludering inte nödvändigtvis är att ha en bänk i ett klassrum. Man kan vara alldeles oerhört exkluderad trots att man fysiskt befinner sig i ett virrvarr av klasskompisar. När det är myrinvasion i kroppen, när infallen pulserar obevekligt i blodet, när orden som sägs inte blir förståeliga eller när man redan kan precis allt som står i boken är man inte det minsta inkluderad. Tvärtom. Man är bortglömd. Lämnad till sitt öde. Man är helt ensam i ett rum fullt av andra människor. 

Vad vore världen utan våra udda fåglar liksom?

Det är lätt att skoldebatten blir alldeles färglös och tom på nyanser. Vill man inte det ena så vill man det andra och det är så oerhört enkelt att grabba tag i spaden och gräva ner sig i skyttegraven på ena sidan. Men jag tycker att det är glasklart. En skola för alla måste få vara en skola för alla, även för den som hoppar jämfota fram i kringelikrokar eller slår bakut vid tanken på att sitta stilla alldeles för länge.

Hjälpklasserna får inte bli en slaskhink

Jag tror att hjälpklasser kan vara bra om de är väl genomtänkta, om man i samråd med eleven, vårdnadshavarna och lärarna tror att det är ett sammanhang som långsiktigt kan gynna eleven. Kanske är det ett beslut som måste fattas flera gånger, kanske kan man gå i hjälpklass en stund, kanske kan man vara där ibland, kanske kan man hitta smarta alternativa lösningar. Om hjälpklassen blir ett tryggt mindre sammanhang med utbildad personal som har tid att med höga förväntningar ta sig an varje taggig unge eller lotsa den vilsna rätt så är det väl toppen.

Men hjälpklasserna får inte bli en slaskhink för de skoltrötta. Det får inte bli en lättvindig lösning för att sortera bort våra vildbattingar, våghalsar och yrhättor. Den får inte bli ett hot eller ett stigma. Det ska finnas alldeles särskilda skäl att kanske tillfälligt placeras i ett sammanhang fullt av specialkompetens och resurser. Vi ska också i fortsättningen ha krokiga och brokiga klasser med extra allt, inte bara en skola för de lydiga och timida. Vad vore världen utan våra udda fåglar liksom?

Kommer blir dyrt

Men låt mig också lyfta ett varningens finger. Genomtänkta och inkännande hjälpklasser kommer att kosta pengar, ja riktigt stora pengar. Det kommer att krävas mycket utbildad personal och stora lokaler. Vi kan inte köra på den svenska skolklassikern att kasta in 19-åriga vikarien Jossan i vindslokalen tillsammans med fem av skolans värstingar. Så ska det inte fungera. Den tiden är förbi. Om vi på riktigt vill hjälpa alla barn måste vi lägga rikligt med resurser på dem.

Sedan kan man krasst konstatera om klasserna bara var lite mindre, om elevhälsoteamen hade mer tid, om det fanns mer personal på skolan, om vi hade anpassade läromedel i varje ämne hade behovet av hjälpklasser kanske varit en ickefråga. Men som läget är nu förlorar vi ungar på löpande band.

Ett svek mot våra elever

Alldeles för många livliga själar tappar gnistan i svensk skola och det är tamejfan ett svek som är svårt att bokstavera. Fick jag bestämma skulle skolan vara en skola också för de otämjda, de trilskande och de som stretar mot strömmen. Ja, vi skulle möta tokfransarna där de är och bygga därifrån.

LÄS OCKSÅ:

Läraren Ingvar: Mina år i obs-klassen var ett helvete

Hotet med ”hjälpklasser” riskerar skapa fler murar