Jag ber dig att tänka en gång till. Vem är det du riktar din ilska mot? Det finns nämligen en risk att mottagaren av ditt arga mejl är lika frustrerad som du, skriver Maria Wiman.

Hej kära vårdnadshavare.

Här kommer ett brev till dig! Jag tror att jag talar för många lärare när jag skriver att vårt samarbete är ovärderligt. Vi vill ju liksom åt samma håll. Det är så himla härligt med konstruktiva möten, mejlkonversationer i samförstånd och telefonsamtal där man lägger på luren efter att ha nått konsensus. Allt som oftast är ju vår relation alldeles friktionsfri.

Men jag vet också att det ibland skaver. Jag vet att du ibland känner att saker inte fungerar, att ditt barn inte får den hjälp hen har rätt till, att det händer saker på rasterna, att ingen bryr sig och saker bara fortgår dag efter dag och oron river så förtvivlat att rätt som det är får det fasiken vara nog, dags att sätta hårt mot hårt och skolan bara måste få veta.

Tänk en extra gång

Innan du sätter dig och skriver detta mejl vill jag dock att du tänker en extra gång. Vem är det du riktar din frustration mot? Vem är det som blir mottagaren? Är det den enskilda läraren som har gjort fel (så kan det naturligtvis vara) eller är det själva systemet som brister? Vem bär egentligen ansvaret för situationen? Och hur ska du angripa detta för att utgången på riktigt ska bli gynnsam för ditt barn?

Jag vill att du ska veta att en av tio lärare i Sverige är drabbad av stressrelaterad utmattning. Vår arbetssituation blir liksom bara märkligare och märkligare för varje år som går. Undervisningstiden ökar samtidigt som bristen på läromedel är stor. I takt med att skolan dragit ner på speciallärare, elevassistenter och skolkuratorer har lärare fått axla allt mer av deras arbetsuppgifter. Som lärare förväntas man inte längre bara undervisa utan även rastvakta, skriva pedagogiska utredningar, agera kurator, vara spindel i nätet för elevhälsan, rycka in som vikarie eller SYV och så vidare i oändligheternas oändlighet till himlen faller ner. Lägg därtill också att klasstorlekarna ökar och skolan får allt svårare att vara kompensatorisk.

Lita på att vi gör vad vi kan

Jag ber dig därför att tänka en gång till. Vem är det du riktar din ilska mot? Det finns nämligen en risk att mottagaren av ditt arga mejl är lika frustrerad som du, att denne har slagit knut på sig själv så många varv nu att det knappt finns något kvar att jobba med, att lågan håller på att brinna ut helt enkelt och att ditt mejl blir den där pyttelilla droppen som får bägaren att fullständigt flöda över. 

Jag skulle också vilja be dig om din tillit. De flesta av oss har valt detta jobb för att vi älskar att undervisa, för att vi tycker om barn och för att vi på riktigt vill göra skillnad. Nu befinner vi oss på ett skepp som läcker och tar in vatten med politiker som hellre lappar med silvertejp än bygger stabilt från grunden. Det får vi alla sota för – du, jag och inte minst ditt barn.

Rikta ilskan dit. 

Lita på att vi gör allt i vår makt utifrån den giv vi har fått. Lita på att vi vet vad vi gör när vi bygger relationer, bedömer skolarbeten, gör arbetsuppgifter, gruppindelningar och skolaktiviteter. Här har vi en paraplysyn som du inte har. När det kommer till särskilt stöd, kuratortider, läromedel, undervisning i mindre grupp, stöttning på raster och så vidare ligger detta ofta bortom vår kontroll. Ha det i åtanke innan du sätter dig ner för att skriva. Det är inte förbjudet att ifrågasätta oss men skriv inte i affekt, var försiktig med versaler och utropstecken. Fundera en stund på var ditt ansvar tar slut och var vårt börjar. Vi är ju vänner här, vi vill ju samma sak. Låt oss arbeta tillsammans. 

LÄS ÄVEN

Maria Wiman: AI är bara ett medel – resten är upp till oss proffs

Maria Wiman: Kan vi komma överens om vad ”good enough” egentligen betyder?

Maria Wiman: Sluta upp att framställa oss lärare som daltande töntar

Maria Wiman: Undervisningstid och mentorskap måste regleras innan vi lärare drunknar