Wiman: Det gör mig förbannad som en häxa på väg till Blåkulla

Egentligen borde jag skriva något klämkäckt, uppåtpuffigt och hurtbulligt. Det är ju ändå röd dag och ledighet och våren är snart här. Men så kom jag på att det är långfredag. Det är ju en lidandets dag. Förr i tiden iklädde man sig sorgedräkt, alla nöjesetablissemang skulle hållas stängda och på radion fick man hålla till godo med dyster orgelmusik.

Tillåt mig därför att i sann traditionell anda vara lite tungsint. Jag är nämligen heligt förbannad. Likt en häxa på väg till Blåkulla för att dansa med djävulen känner jag hur det liksom slår gnistor om mig. Tvi vale för situationen svensk skola har hamnat i. Det är ju totalt mörker. 

Sedan dess har noll hänt

Visste ni till exempel att lärare är ett av Sveriges sjukaste yrken? Rent bokstavligt alltså. Lärare har nästan dubbelt så många sjukskrivningsdagar än andra yrken med lika lång utbildning. 36 procent av den frånvaron beror på psykisk ohälsa, det vill säga själslig utmattning. Detta konstaterades i Skandias rapport Sveriges sjukaste yrke 2021 och sedan den rapporten släpptes har det hänt noll komma noll, nada, tji platt och intet. 

Istället fortsätter man att på maximal hastighet minimera chanserna för lärare att hinna med sitt arbete. Man gör faktiskt inget alls för att reda i gamla misstag. Strax före millenieskiftet avskaffades till exempel den reglerade undervisningstiden för lärare vilket så påpassligt betyder att vi kan undervisa hur mycket som helst utan att någon lägger näsan i blöt och hytter med näven. 800 minuter i veckan en termin kan lika gärna bli 1200 minuter i veckan nästa termin.

Vi kan knappt resa på oss för tyngden är så stor.

Man säger att man effektiviserar. Men vi som gillar att kalla en spade för en spade kan lika gärna basunera ut sanningen: man låter en lärare göra flera personers jobb. På så sätt kan man spara pengar eller plocka ut en flådig vinst. Allt på bekostnad av våra barns framtid och lärarnas hälsa. Men lite svinn får man ju som bekant tåla. 

Skapar en kedjeeffekt

De senaste åren har det smugit sig på en himla massa extrauppgifter. Man flyttar gränserna pö om pö på ett så snillrikt sätt att läraren sällan upptäcker det innan det är försent. Man lägger stenar på bördan lite i taget, en bumling här, en gråsten där och innan vi vet ordet av kan vi knappt resa på oss för tyngden är så stor.

Vi dokumenterar anpassningar, incidenter, möten, bedömningar, samtal och undervisning i en aldrig sinande ström av tangentknapprande för att hålla ryggen fri. När våra kollegor klappar ihop och blir sjuka får vi med fördel vikariera vilket skapar en imponerande kedjeeffekt av utmattning.

Mentorsuppdraget tar på riktigt aldrig slut och det finns inga gränser för hur mycket man kan lägga på den enskilde. Vi lärare springer som förvildade jehun genom korridorerna för att hinna medan det i kommunhusen fattas stortartade beslut om nya besparingar. Senast häromdagen kunde jag läsa att 103 av 126 kommunala grundskolor i Stockholm kommer att gå med underskott.

Imorgon äter vi godis...

I skolan kan man tydligen alltid spänna åt svångremmen ett snäpp till. Allt medan lärare älgar på i full galopp till de tjongar käpprätt in i den berömda väggen. Vi lever ju i effektiviseringens gyllene tidevarv. 

Långfredagen ska firas som långfredagen bör. Med jämmer och elände och tankar om en skola som är så i grunden bortglömd, besparad och misskött att det är svårt att se en ljusning i horisonten. Men misströsta icke, gott folk! Imorgon är det påskafton. Då äter vi karameller och glömmer våra sorger för en stund.