Fjams! Det är inte mitt jobb att leta efter vapen i elevers väskor
Krönika Jag känner mer och mer hur mitt kärnuppdrag luckras upp. Är jag utbildare av barn eller ordningsvakt? undrar Maria Wiman.
Det skulle till en skolskjutning för att få sprutt i de byråkratiska kvarnhjulen. Nu har regeringen skyndsamt tagit Skolsäkerhetsutredningens förslag vidare. Nu ska skolorna låsas, samtliga lärare ska utbildas i hur vi ska agera vid pågående dödligt våld och alla skolor ska ha en beredskapsplan om det värsta skulle hända. Bra! Det är rimliga förslag alltihop.
Men under regeringens presskonferens blir det också tydligt att man tar tillfället i akt att spänna musklerna i vilda skenmanövrar och avancerad skuggfäktning. Johan Pehrson låter meddela att lärare ska få genomsöka elevers väskor. Såna här förslag tycker jag bara är holabaloo och hejkonbejkon. Det är bara hittepå och fjams.
LÄS OCKSÅ: Nya lagförslag – så ska säkerheten öka i skolan
Ska jag ta polisgrepp?
Vid en första anblick kan man ju tycka att det är himla bra. Om lärarna söker igenom elevernas väskor titt som tätt finns ju goda chanser att vi upptäcker skjutvapen, knivar och handgranater. Praktiskt ju! Det enda problemet är väl att vi lärare varken är poliser, säkerhetsvakter eller yrkesmilitärer. Faktum är att jag inte har den blekaste aning om hur jag skulle agera om jag fann en pistol i en elevs väska. Ska jag ta polisgrepp? Ska jag via ålning medelst hasning forsla mig iväg i korridoren, vara superhjälte, rädda elever, inrymma, utrymma, springa - eller förväntas jag beslagta vapnet?
Jag har faktiskt gått kurser i pågående dödligt våld och jag minns tydligt att jag fick lära mig att inte spela Moder Teresa. Helst ska man ta med sig gullungarna och springa för allt vad tygen håller. Om man inte kan fly ska man inrymma. Jag är väldigt säker på att jag ingenstans fick order om att söka efter vapen. Det är liksom inte mitt jobb.
Min huvudsakliga uppgift är ju att undervisa, inte att vara ordningsvakt eller konstapel
(I skolsäkerhetsutredningen står det att Skolverket ska ta fram ett stödmaterial så att vi lärare ska få vägledning i hur vi bäst ska gå tillväga när vi genomsöker elevernas tillhörigheter. Åh gode gud var barmhärtig mot min arma själ. Ännu en modul! Ännu en digital kurs! Ännu en arbetsuppgift! Jag blir yr, jag måste vila en stund.)
Nu ska ni få höra! Jag förväntar mig egentligen att andra instanser i samhället ska sköta säkerhetsbiten. Självklart är det mitt jobb att stå för trygghet och arbetsro i mitt klassrum. Men min huvudsakliga uppgift är ju att undervisa, inte att vara ordningsvakt eller konstapel, inte att genomsöka elevers väskor i jakt på otillbörliga föremål.
Vore guldlösningen
I en rimlig värld hade psykiatri, socialtjänst och polis haft ett intimt samarbete för att tidigt identifiera eventuella riskpersoner, långt innan de ens tänkt tanken på att komma till skolan för att hämnas på världen. Vi i skolan hade haft tillräckligt många trygga vuxna på plats för att fånga in alla vingbrutna sparvar som inte lyckas hitta rätt i skolans trånga korridorer. Det hade varit rena rama guldlösningarna, långt mycket mer fantastiska än att jag ska ta min tid (VILKEN TID??) till att leta bland elevernas ägodelar för att i den värsta av världar hitta otäcka föremål som jag ändå inte vet hur jag ska hantera.
Jag känner mer och mer hur mitt kärnuppdrag luckras upp. Jag blir existentiell. Vem är jag egentligen? Är jag utbildare av barn? Är jag ordningsvakt, utkastare och hårding? Är jag samhällets slasktratt? Jag famlar i luften liksom.
LÄS ÄVEN:
Kritik mot visitation av elever: ”Hål i huvudet”
Varannan lärare har inte tränat inför skolattacker
