Dags att göra som de smarta flyttfåglarna!
Krönika Tänk om vi – liksom dem – kunde organisera oss tightare, finna kraft i varandra, hjälpas åt att växeldra hela flocken tills vi når fram, skriver Maria Wiman.
Visste ni att cirka 500 miljoner fåglar väljer att lämna Sverige så fort det blir kallt? De bara drar. “Nu får det jädrarimej vara slut på eländet”, tänker de och så flaxar de iväg i enad trupp.
Högst organiserade är de också. Många fåglar flyger i en så kallad v-formation där en fågel ligger i fronten och resten flyger i två vinklade led bakom. Strukturerat och militäriskt men också rättvist. När ledarfågeln blir trött tar någon annan vid och så delar man jämlikt på bördan.
De är smarta, dessa ladusvalor, gökar och gransångare, för de vet alla vikten av att ta paus. Forskare vid Lunds universitet har upptäckt att våra flyttfåglar minsann regelbundet tar igen sig på sina långa flygningar. De rastar lite här och var, fettar till sig, vilar, räknar får, rullar tummar, samlar energi. Och sedan kör de på igen mil efter mil i jakten på värme och lite förbannad frid.
Jag såg ett gäng långflygare göra sig redo för resan häromdagen när jag var på väg till jobbet! Jag kände inspirationen flöda! “Heja er”, ville jag skrika och göra tummen upp mot luften. Tanken slog mig att vi lärare kanske har något att lära oss av dessa bestämda kreatur som bara tar sitt pick och pack och lämnar landet när vinden isar och kylan kryper in under skinnet.
Vem orkar vara vår ledarfågel?
Vem har mod och styrka att ta över när den ledarfågelns krafter tar slut? Det börjar nämligen bli rejält ruskigt i våra skoltrakter nu, kanske är det dags att börja knåda någon slags plan? En riktigt knivskarp och dundertät v-formation?
Tidöpartiernas budget tycks vara utformad som så att man finansierar skattesänkningar genom att dra ner på bland annat utbildning och forskning. Tanken på detta gör liksom att det börjar flaxa lite i vingarna på en gök som mig. Jag känner att kylan kryper närmare in på bara bröstbenet och det kanske är dags för oss pippifåglar att börja organisera oss för varmare breddgrader. Kanske har vi varit alldeles för toleranta alltför länge och kanske har den acceptansen varit förödande för oss.
Vi harvar och sliter
För när fåglarna lyfter från marken och riktar in sig mot himlen står vi kvar på våra dragiga klassrumsgolv. Vi får fortsätta tillverka vårt egna läromedel, vikariera på vår planeringstid och tumma på undervisningskvaliteten till förmån för den fundamentala ryggen-fri-dokumentationen. Vi harvar och sliter, skarvar här och där, räddar upp och plåstrar om. År efter år efter år. Alltmedan utredning på utredning om skolan initieras och politiker slår sig för bröstet utan märkbara resultat. Alltmedan budget efter budget - trots alla stora ord - visar att skolan lik förbannat bortprioriteras.
Tänk om vi skulle titta närmare på tofsviporna, bofinkarna och skogssnäpporna! Tänk om vi – liksom dem – kunde organisera oss tightare, finna kraft i varandra, hjälpas åt att växeldra hela flocken tills vi når fram. Ett enstaka fågelkvitter här och där försvinner bland allt oljud. Men en hel skränig fågel-kakofoni skulle baske mig höras hela vägen till kommunkontorens bulldoftande fikarum.
Det handlar om att varje enskilt fjäderfä därute i fattigskolan bestämmer sig för att vi har frusit klart. Det är dags att vägra vargavintern. Vi kollektivt bara bestämmer oss att nog är nog, vi flyger söder om Sahara, vi demonstrerar igen och igen, engagerar oss fackligt, strejkar om vi måste.
Säg krax om du håller med. Jag kan leda en bit om du tar över när jag blir trött.
