Att undervisa blir verkligen aldrig tråkigt

27 maj 2024

Krönika ”Säga vad man vill om läraryrket – i klassrummet står tiden aldrig stilla”, skriver Maria Wiman.

Jag håller en hel genomgång om Napoleon för mina åttor där jag ständigt pratar med fransk brytning. Ju längre genomgången blir desto mer lever jag ut mitt register.

”Napoleon var ön grande geni sôm hade det trés lätt att fôô brrra betyg i schkolaaan.”

Jag babblar på, eleverna är helt med på noterna, frågorna börjar komma, jag gestikulerar hejvilt, lever mig in. Innan lektionen är över har elevernas funderingar tagit mig på villospår och in i snåriga labyrinter. Det sista vi reder ut innan rast är om Barbapapa (!) växte upp ur jorden eller om han kom från en Barbamamma. Någon undrar om Barbapapa egentligen är en potatis.

Hon äger hela världen

På vägen ner till lärarrummet träffar jag ett pillemariskt flickebarn från årskurs 2. ”Vet du att man inte får springa inuti skolan", säger hon och tittar på mig med plirig blick. ”Men jag springer på idrotten hela tiden”, fortsätter hon med illa dold triumf. ”Du har krossat systemet”, svarar jag varpå hon knycker med nacken, snärtar med tungan och glider ner för trappan som en äkta drottning. Tänk att gå i tvåan och känna att man äger hela världen.

På eftermiddagen ska jag visa film från UR. Det är en sådan där riktig mastig rackare från sent 1900-tal med den obligatoriskt myndiga farbrorsrösten och arkivbilder från 70-talet. Jag har också av pur tidsbrist stulit färdiga frågor från en lärarhandledning som inte sett dagens ljus på decennier.

En klockren analys

Men jag får inte igång projektorn. Jag rycker och sliter i sladdarna. Eleverna tittar tålmodigt på mig (och jag är hyfsat säker på att någon himlar utstuderat med ögonen). Till slut kommer bilden igång men då funkar inte ljudet. Jag planerar om i farten som det fullblodsproffs jag är!

Jag läser istället Edit Södergran med brinnande iver.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken.

Dödstystnad i klassrummet. ”Vilken jävla skit”, mullrar en yngling med en avgrundssuck. Men en tjej i klassen räcker upp handen. Hon sitter bekvämt bakåtlutad med armarna i kors och avmätt blick. ”Det är ju glasklart. Han vill ju bara ta genvägen”, säger hon med släpig röst. Sällan har jag hört en så klockren analys.

Jag kan inte kasta stenen

Sista lektionen tar jag fel på tiden. Det händer aldrig. Jag tar aldrig fel på tiden. Tvärtom är min vanligaste mardröm att komma försent. Men just idag lyckas jag helt omedvetet glida in en kvart efter utsatt tid. Vi ska läsa religion så jag passar på att göra pedagogisk poäng: ”Den som aldrig kommit försent får kasta första stenen”, säger jag myndigt och hänvisar saligt till Johannesevangeliet.

Eleverna tittar på mig med triumferande uppsyn. Jag vet inte då att jag nästa dag ska få smaka på min egen medicin. När en trulig tonåring glider in tjugo minuter försent och jag gör mig redo för en smärre avhyvling hör jag hur han själv refererar till Bibeln med eftertryck: ”Ja du Maria, du kan ju knappast kasta första stenen”. Tji fick jag.

Tiden står aldrig stilla

Säga vad man vill om läraryrket. Men att undervisa blir verkligen aldrig tråkigt. När jag är i klassrummet står tiden aldrig stilla. Det är som att jag är precis där jag ska vara.

(Det är allt lull-lull runtomkring som sakta tar död på min själ men det är en annan krönika).