Krönika ”Trampar man lite i klaveret eller tar ut svängen nittio grader extra, då ska man baske mig få höra det”, skriver Maria Wiman.
”April april – jag kan lura dig vart jag vill.” Ja, hela vägen till Skolinspektionen faktiskt.
Gudarna ska veta att jag har skojat friskt med mina elever genom åren. Jag har varit en lurifaxig lustigkurre som hittat på det ena kreativa jubelsprattet efter det andra.
En gång fejkade jag ett brev från Skolverket där det stod att alla nationella prov skulle göras om. En annan gång låtsades jag att skolsköterskan informerade alla elever att de skulle få vaccinationssprutor i ryggen. Jag har diktat ihop solförmörkelser, förkortade sommarlov och tandläkarbesök.
Ramaskri efter mitt lilla skämt
En gång, i början av pandemin, skrev jag ett brev i Stefan Löfvens namn där jag deklamerade att påsklovet var inställt på grund av den förhöjda sjukfrånvaron. Det orsakade ramaskri. Eleverna blev fnoskiga, gick man ur huse, skulle storma rektorns kontor och allt var en hundradels sekund från att urarta fullständigt innan jag hann gasta “APRIL APRIL ERA DUMMA SILLAR”.
Rektorn fick offentligt gå ut och ta avstånd från detta hiskliga tilltag.
Det där sistnämnda gör jag emellertid inte om. Samma dag som jag genomförde mitt högklassiga inställt-påsklov-skämt kunde jag läsa om en lärare i Malmö som fått exakt samma briljanta snilleblixt.
Även han hade spexat loss i klassrummet och fabulerat ihop en trovärdig historia om uteblivet lov på grund av Covid. Det orsakade fullkomligt rabalder. Eleverna var i upplösningstillstånd, många ringde sina föräldrar i pur affekt. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Rektorn fick ta emot uppbragda telefonsamtal från vårdnadshavare och någon kontaktade Expressen som skyndade sig att skriva en artikel.
Rektorn fick offentligt gå ut och ta avstånd från detta hiskliga tilltag och läraren själv förklarade att han inte menade något illa och bara ville skoja.
Lärare som offentlig galjonsfigur
Det är värstans vad det har blivit – ursäkta ordvalet – skitnödigt nuförtiden. Som lärare har man blivit någon slags offentlig galjonsfigur som det går bra att recensera lite hur som helst när andan faller på. Vem som helst kan dela våra lektionsuppgifter eller prov på sociala medier för allmänheten att både beskåda och kommentera.
Man kan lite hipp som happ dela filmer på lärare som tappar humöret eller komma med offentliga goda råd om hur vi bäst utför vårt jobb. Och är man till exempel missnöjd med ett aprilskämt lyfter man på luren och telefonerar Expressen.
En tunn balansgång
Alla är experter på vårt jobb, alla har gått i skolan och alla känner en lärare. Det är fritt fram att plocka fragment ur vår undervisning och skärskåda den. Det går utmärkt att haka upp sig på detaljer eller komma med synpunkter när vi minst anar det.
Det är en tunn balansgång för en lärare att med knappa resurser göra huvudmän, ledning, kollegor, vårdnadshavare, elever, journalister, politiker samt kreti och pleti nöjda.
Och trampar man lite i klaveret eller tar ut svängen nittio grader extra, då ska man baske mig få höra det. En liten offentlig kölhalning sitter ju aldrig fel.
I år är första april på en lördag. Gud hör bön. Det betyder att inga elever behöver utsättas för mina genialiska skämt. Och jag kan lugnt läsa tidningen utan rädsla för publika reprimander.