Uppmärksammade rapporter om betyg och SFI fokuserar på symptomen men missar grundproblemet – som att ordinera värktabletter för en hjärntumör. Och då följer politiken strax efter, skriver Per Kornhall.

Det finns två nya rapporter som var för sig har fått en del uppmärksamhet men som egentligen borde läsas tillsammans eftersom resultaten som visa i båda uppkommit som följd av samma grundläggande felaktiga tänk.

Den ena rapporten är den från Universitetskanslerämbetet och Skolverket och som visar att friskolors elever klarar sig genomsnittligt sämre i högre utbildning än kommunala skolors elever. Detta trots att de förra är de som borde ha haft det lättare eftersom de har högre genomsnittsbetyg. Den rapporten kommer garanterat leda till nya krav på mer samstämmighet mellan nationella prov och betygssättning. Vilket är som att ge huvudvärkstabletter till en person med hjärntumör. Det måhända kan lindra symtomen men det botar sannerligen inte sjukdomen.

En mängd floskelliknande pekpinnar

Den andra rapporten jag tänker på är utredningen om SFI som Skolinspektionen nyss presenterat. Den visar på allvarliga brister i SFI-utbildningen. Den är lite tröttsam att läsa eftersom den i sin sammanfattning mynnar ut i en mängd floskelliknande pekpinnar som att lärare och huvudmän borde göra ett bättre jobb. Men man pekar inte på de bakomliggande orsakerna som ju är att SFI-undervisning numera inte sällan är en upphandlad verksamhet där vinstdrivande aktörer säljer utbildningar till kommuner genom att sänka priset. Och det sänkta priset avspeglar sig i hur mycket lärartid eleverna får. Det är ingen svår matematik.

Det dessa båda utredningar har gemensamt är att det vi ser symtom på är av idén om skola som en marknad och inte som ett samhälleligt åtagande. På många sätt liknar situationen i SFI den som var i Sovjetunionen en gång i tiden. Bara man kan visa i statistik att man producerade något så spelade inte kvalitén någon roll. Att folk svalt var en bisak i förhållande till att siffrorna i politbyråns utvärdering såg bra ut. Massor med SFI-elever utbildas (men de lär sig inte särskilt mycket svenska), elever får välja skolor (men de lär sig inte så mycket). Fokus borde väl vara tvärtom?

Regeringen borde göra sin hemläxa

Det blir dessutom helt absurt när regeringen vill höja kraven på vad man ska ha lärt sig inom SFI och vill lägga den bördan på de enskilda eleverna som går utbildningen. Regeringen borde göra sin hemläxa och först se till att de elever som går SFI har lärare och tillräckligt med tid med dessa lärare. Sedan kan man höja kraven på eleverna. Men det är som om det ändå inte riktigt vill sjunka in vad det är för skolsystem man har skapat och vad det får för konsekvenser för olika elever.

Detsamma gäller gymnasiets friskolelever. En marknadsskola som uppmuntrar till glädjebetyg för att locka elever men som leder till sämre kunskaper. Var det vad man ville ha? Jag tror inte det. Då måste man också inse att man måste omvärdera de beslut man en gång tog och börja ställa sig frågan: Hur får vi en skola för alla igen, som inte har fokus på att dribbla med betyg, utan på att ge kunskaper för livet?