Sara Bruun: Fokusera på lärandet – inte görandet

Vårterminen 2024 är igång och lärarnas hjärnor har börjat varva igång med olika tankar på kommande planeringar. 

Kan vi direkt komma överens om att vi ska ha lärandet och inte görandet i fokus? Och med det menar jag att verkligen arbeta för det och inte bara säga det. Undervisning handlar inte om vad och hur mycket eleven har gjort utan vad eleven faktiskt kan. 

Kan vi också komma överens om att det inte är det ena eller det andra, svart eller vitt utan både och när det gäller böcker och digitala verktyg? Dessa kan samsas runt lärandet och behöver inte kastas ut för att några politiker bestämt sig för att plocka billiga poänger.

Det är pärm och skärm

Undervisning är inte pärm eller skärm utan pärm och skärm beroende på när du som lärare bedömer att dina elever lär sig mest. Om jag vill arbeta med att eleverna ska skriva och tex lära sig gestalta är det bättre för både eleven och läraren att eleven använder datorn istället för papper och penna. Det är enklare att ge feedback och enklare för eleven att redigera.

Om eleven däremot ska lära sig ett faktainnehåll kan det vara bättre att anteckna i en skrivbok för hand. Ju yngre eleverna är desto mindre bör användningen av skärm i klassrummet vara. Äldre elever behöver lära sig att hantera en dator med allt vad det innebär från att vara källkritisk till att skicka ett mejl och samarbeta i delade dokument. Utan digital kompetens är eleverna inte rustade för ett arbetsliv. 

Optimistiskt skeptiska

Under julledigheten har jag sett många olika inlägg om hur lärare kan använda artificiell intelligens, AI, i undervisningen. Uppläggen ser absolut inspirerande och kreativa ut. Jag menar dock att vi lärare behöver hålla oss optimistiskt skeptiska till AI och sådana upplägg tills vi som lärare har tänkt igenom hur och om eleverna lär sig av att använda AI.

Det är roligt att leka med AI- som att tex skapa bilder med Bing image creator, vilket Camilla Askebäck Diaz lärde mig, och det är lätt att dras med. 

Men...Kasta er nu inte ut i olika projekt utan stanna upp och tänk till!

Det finns en fara i att förblindas av det senaste, oavsett om det kommer i form av en modell i en tryckt bok eller digitala verktyg där i stort sett vad som helst kan skapas. Vi bör fråga oss själva: Vad är det vi egentligen vill att våra elever ska lära sig? Vad lär sig mina elever och hur vet jag det?

Undervisning är inte bara en fråga om att få eleverna att göra saker. Oavsett om eleverna har arbetat med papper och penna och instuderingsfrågor eller skapat en animerad film med ett digitalt verktyg behöver vi hela tiden fundera över målet och vad eleverna lärt sig.

Alldeles för ofta ser jag att eleverna lämnas ensamma med att göra uppgifter.

Stressen i skolan för våra ungdomar ökar och alldeles för många ungdomar mår inte bra i skolan idag. Alldeles för ofta ser jag, och det verkar vara vanligare ju äldre eleverna blir, att eleverna lämnas ensamma med att göra uppgifter. De förväntas enskilt skriva svar på många frågor. Det är som att undervisningen under pandemin inte har släppt sitt grepp. Uppgifter delas ut och lämnas in. De elever som inte hinner skriva under lektionstid och ”lämna in” eller som av olika anledningar är frånvarande får ett berg av uppgifter att ta sig igenom. Som måste göras. På så sätt bidrar vi lärare till en ökad stress hos våra elever.

Under senare år har jag funderat väldigt mycket på hur vi kan förändra detta och minska stressen utan att för den delen sänka nivån på undervisningen. 

Planerar utifrån min kunskap

Vad skulle hända om vi redan innan läraren planerar uppgiften tänkte och tog reda på: hur vet jag vad mina elever redan kan om det jag tänkt undervisa om? Utifrån den kunskapen planerar jag området och ger olika ingångar för olika elever.

Måste Lisa, som har problem med frånvaro, och inte mår bra verkligen göra samma och alla uppgifter som de övriga i klassen? Och måste Anna som kämpar med att läsa och skriva göra samma? Måste Britta som redan kan allt göra alla instuderingsfrågorna? Är det orättvist annars? Eller kan jag, med handen på hjärtat, stå för att jag vet vad eleven kan? Jag behöver inte ”jaga bevis” för vad eleverna kan utan faktiskt luta mig mot princinpen ”sammantagen bedömning”. 

Jag har i många år undervisat klasser med upp mot 32 elever. Jag vet att det ser ut så för många av er också. Antalet elever med olika svårigheter ökar för varje år. För att inte ta slut på både mig själv och eleverna har jag behövt tänka om. Jag har lagt längre tid än jag brukar på olika arbetsområden, vinnlagt mig om att inte stressa vidare utan att ha kollat av med eleverna både om de hänger med och hur deras arbetsbelastning ser ut.

För att inte ta slut på både mig själv och eleverna har jag behövt tänka om.

Jag använder en hel del digitala responsverktyg där eleven får svara på några få korta frågor. Genom det får jag oftare snabbt koll på eleverna. En fråga kan ibland säga mer än femton på ett prov. I och med att allt digitalt jag arbetar med görs i låst yta, utan tillgång till internet, kan jag välja om jag vill använda elevernas svar för bedömning eller inte. 

Att minska stressen och pressen för ungdomarna utan att för den delen sänka nivån på vad eleverna förväntas kunna är mycket viktigt. När varje ämne ses som ett stuprör, ”mitt” ämne är viktigast och alla elever ska göra alla uppgifter och prov för att det ska finnas bedömningsunderlag så menar jag att skolan bidrar till att skapa stress och ohälsa.

Måste ifrågasätta våra metoder

Inför den kommande terminen uppmanar jag er att inte bara låta eleverna göra saker utan tänka ”vad lär sig eleverna och hur vet jag det?” Kolla med kollegorna vad de har planerat – måste ni ha tunga ämnesområden samtidigt? Kan ni gemensamt titta på era grovplaneringar redan nu och planera ”omlott” i ämnena där tyngre områden varvas med lättare? Kan ni se över så att inte alla prov och bedömningar hamnar samtidigt, ofta, veckorna precis innan lov? 

Låt oss vara modiga nog att ifrågasätta våra egna metoder och vara beredda att möta våra elevers behov. I slutändan är det trots allt inte fråga om pärm eller skärm, tradition eller teknik – det handlar också om hälsa för lärande och lärande för hälsa. Vi ska ge våra elever möjligheten att både göra och lära, att balansera mellan aktivitet och förståelse, stress och lugn.

LÄS MER:

Sara Bruun: Särskilt stöd lovar runt och håller tunt

Bruun: Jag vill slippa se elever som ”glopluggar”!

Sara Bruun: Nu måste det vara slutjamsat!

Så löser hon lästräning i helklass – för alla åldrar