Yrkets status åkte ut som barnet med badvattnet

Kaosteori handlar om system där små förändringar ger stora och oförutsägbara effekter. Skolsystemet är ett sådant, men är samtidigt ett enkelt system som består av klassrum med elever och lärare. I Sverige tänkte man länge att det var läraren som var det viktiga i detta.

1946 års skolkommission skrev:

”Huvudansvaret för skolans utveckling åvilar läraren. Han är den viktigaste faktorn i skolans liv. På hans kvalifikationer, lämplighet för sitt uppdrag och intresse för sitt yrke beror skolarbetets framgång. Avgörande för lärarkårens standard är yrkets förmåga att locka till sig de lämpliga människorna. I och för sig borde denna förmåga vara stor. Uppgiften att fostra de blivande samhällsmedborgarna och att ha hand om växande liv måste alltid utöva en stark dragningskraft på en viss typ av människor. Insikten att detta värv är vanskligt och att det kräver insats av hela personligheten utgör en del av lockelsen […]. Man bör alltså kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer att stå beredda att välja lärar­yrket, om detta av statsmakterna erhåller de yttre och inre betingelserna för att även i övrigt vara lockande.” (SOU 1948:27, s.14)

Man skapade regler och byggde ett av de bästa och mest likvärdiga skolsystemen i världen.

Systemet byggdes sedan runt denna tanke. Då måste man se till att lärare utbildas och finns överallt, har bra löner, att alla klassrum har utrustning och läro­medel, att det finns fortbildning, stödpersonal och så vidare. Man skapade regler och byggde ett av de bästa och mest likvärdiga skolsystemen i världen.

Men på slutet av 1980-talet hände något. Plötsligt var det inte lärarens uppdrag som var det viktiga utan lokaldemokrati, föräldra­inflytande, marknad och målstyrning, frihet att välja skola och frihet för företag att tjäna pengar. Lärarna fick finna sig i att få individuella löner och att verka i konkurrens med andra om föräldrars gunst och utan regler. Likvärdigheten blåste ut genom fönstret och yrkets status som barnet med badvattnet.

Då blev man överraskad

När resultaten kom i form av 30 procent obehöriga som undervisar och rasande likvärdighet verkade man bli överraskad. För det blir man i kaotiska system. Som Blanchenay med flera skrev i en OECD-rapport:

”Efter en rad djärva och innovativa reformer upplever Sverige på egen hand kraften och utmaningen i att styra sådana […] system och svårigheten att ändra kurs när reformer ger oväntade resultat. Det står nu klart att Sverige står inför ett vägskäl […]. Vad som dock förblir okänt är om förändringen kan kanaliseras i önskad riktning.”

Vi famlar fortfarande

Tio år efter att detta skrevs famlar vi fortfarande. Men det finns en intressant signal. Utredningarna om läromedel och om skolbibliotek verkar bli genom­förda. Det är ett litet paradigmskifte. Staten bryr sig om att försöka ge lärarkåren bättre villkor genom att med regler se till att deras överordnade inte ska smita undan sitt ansvar för att ge de förutsättningar som behövs.

Låt oss hoppas att detta är början till ett större nationellt ansvarstagande för klassrummen och lärarna där.

• Tummen upp: … för de som arbetar på i alla våra skolor trots nedskärningar.
• Tummen ner: … för att de inte får de resurser de behöver för sitt arbete (man verkar ha glömt det lass lärarkåren drog under pandemin).