Så gick betygssystemet från begripligt till skadligt

Det var en gång ett litet land som hade bestämt sig för att bli bäst i världen på allting. Eftersom det fanns en tävling i skola (som hade fått namn efter ett ganska dåligt byggt torn) bestämde man sig för att vinna den tävlingen. Självklart måste man då ha världens bästa kursplan och inte minst världens bästa betygssystem, för hur skulle man annars kunna veta om man blivit bäst?

Sagt och gjort. En ukas utgick från de ansvariga politikerna och tjänstemännen på det statliga verket för skola tog sig an uppgiften med liv och lust.

Kunde lärare bedöma kunskap?

Jag lämnar arbetet med kursplanerna därhän och kommer i fortsättningen att beskriva vad som hände med betygssystemet. Kursplanerna i övrigt är värda sin egen saga.

Tjänstemännen hade två viktiga idéer med sig in i arbetet. Det ena var att den ideologi som fanns i tidigare kursplaner skulle finnas kvar. Den byggde ju på den så fiffiga idén om att kunskap kan beskrivas med hjälp av fyra ord som alla börjar på F. En så bra idé kan man ju inte lämna.

Den andra vara att man inte får tala om för lärare att de ska lära ut kunskap i form av fakta. Om man gör det, menade verket, är lärare sådana till sin natur att de bara gör det och inget annat. Man var också lite tveksam till idén om att lärare överhuvudtaget kunde bedöma kunskap.

Slokörade – och med svansen mellan benen – kom man tillbaka till sitt verk.

Man tog därför fram ett förslag på betygssystem där de olika nivåerna bestod av ”holistiska” beskrivningar av elever. På steg E så var det en text om att eleven kunde det och det och visade de och de förmågorna och så vidare. Men, när man visade detta för den ansvarige ministern som hade varit officer i landets försvar visade det sig att hen inte alls ville ha ett ”holistiskt” system utan snarare någon form av överskådligt system med rutor.

Slokörade, och med svansen mellan benen, kom man tillbaka till sitt verk och drog upp planerna för ett annat system att presentera för ministern. Ett som skulle göra hen glad. Det visade sig då att det fanns ett system för att rangordna kunskaper som vetenskapsmän i andra länder hade tagit fram.

Hurra! Det bestod av en ganska enkel matris med en inbyggd hierarki av kunskaper. Ungefär så här:

 

	Fakta	Begrepp	Procedurer
Minnas
Förstå
Behärska

 

Man kan tänka sig att betyget för en elev som minns fakta skulle kunna utgå från ett kryss:

 

	Fakta	Begrepp	Procedurer
Minnas	X
Förstå
Behärska

 

Medan den elev som också förstått viktiga begrepp och lärt sig använda dem utgår från följande kryss:

 

	Fakta	Begrepp	Procedurer
Minnas	X	X	X
Förstå	X	X	X
Behärska	X	X

 

Se där! Vilket enkelt och bra betygsystem som också verkar ganska lätt att kommunicera och förstå.

Men nu var det ju bara det att verkets tjänstemän hade ju de där utgångspunkterna från ideologin och om lärare. Så man ville ju inte ha med kunskap och fakta och minnas och sådant. Därför började man med att ta bort allt sådant trams och fick ett mindre rutnät:

 

	Begrepp	Procedurer
Förstå	X	X
Behärska	X

 

Men man tyckte också att det där med begrepp och procedurer var onödigt. Det var ju de där förmågorna längst till vänster man ändå ville åt och då blev det så här:

 

Förstå

Behärska

 

Men det var ju inget betygssystem. Det är ju egentligen bara ett amatörmässigt slaktande av en teori om kunskap. Vad göra?

Man lade pannorna i djupa veck och kom fram till att om man lade till några kolumner för nivåer inom förmågorna så blev det ett betygssystem:

 

Förstå	Lite	Lite mer	Mest
Behärska	Lite	Lite mer	Mest

 

Nästa steg var att formalisera detta till betygssteg A-F och bestämma att man måste ha uppfyllt allt på den lägre nivån för att få det betyget:

 

	E	C	A
Förstå	Lite	Lite mer	Mest
Behärska	Lite	Lite mer	Mest

 

Går vi tillbaka till våra fiktiva elever ovan så fick den första betyget F, dvs blev inte godkänd och vi vet inte alls vad den andra eleven skulle få för det beror ju helt och hållet på vad som menas med ”lite”, ”lite mer” och ”mest”. Och det är lite svårt att veta. Men nu helt plötsligt tyckte verket att lärarna var professionella och lite skulle de väl också göra!

De ambitiösa eleverna blev mycket stressade och de som hade det svårt gav upp.

Något test av detta gjorde inte verket utan systemet rullades ut till en icke ont anande lärarkår i hela landet (varför prova en bra idé?). Lärarna i alla skolor fick omedelbart problem med att förstå logiken i systemet och hur det skulle tillämpas. I sin oförståelse föll det dem aldrig in att det kunde vara verket som hade gjort ett dåligt jobb, utan man började försöka tillämpa systemet slaviskt och man förde ner sin ångest till sina elever. En forskare i landet beskrev det som att lärarna övergav en ”undervisningspraktik till förmån för en kriterieförmedlingspraktik”.

De ambitiösa eleverna blev mycket stressade och de som hade det svårt gav upp eftersom det hela var så svårt att förstå och betygen kom att variera mellan lärare och skolor på ett sätt som inte var bra. Att det här fiffiga systemet dessutom användes i ett system, där skolor som fuskade belönades med extra pengar, eftersom de lockade till sig elever med ett rykte om att ge bra betyg, gjorde inte saken bättre.

Det kunde ha varit en rolig saga...

Ledarsidor fick panik och man ropade efter hårdare tag mot fuskarna, efter att man med andra prov än de lärarna själva hade gjort skulle bedöma kunskaperna. Kort sagt, det blev kaos i landet samtidigt som elever och lärare arbetade med och fick huvudvärk av verkets verk och skoltävlingarna.

En utomstående skulle nog tänka att man både skulle ta bort pengakampen mellan skolor och sedan se till att man hade ett betygssystem som byggde på någon form av vetenskaplig teori om kunskap. Till exempel den man började med och sedan slaktade.

(Det här hade varit en rolig saga om det inte hade varit så att det här är hur Sveriges betygssystem togs fram och om inte forskningscitatet vore autentiskt och hämtat ut Majsa Allelins avhandling).