Undervisningen förenklas för att vi ska överleva som lärare

”Död åt prioriteringsreglerna!” löd en rubrik på ett inlägg i Facebookgruppen ”Matematikundervisning” nyligen, vilken för mig aktualiserade ett dilemma som jag grubblat över i några år.

Dilemmat handlar om hur lärare allt oftare tvingas överge goda undervisningsprinciper för att kunna hantera den undervisningsgrupp man har inom ramen för den tidsram och de stödfunktioner som finns på en skola (eller snarare avsaknaden av dem). Med undervisningsprinciper menar jag till exempel i vilken ordning man undervisar om något specifikt och vilka definitioner, representationer, analogier och språk man använder för att förklara saker. 

Väljer sämre alternativ

Lärare väljer ibland ett sämre pedagogiskt alternativ för att behålla det kortsiktiga förtroendet och kontrollen över hela sin undervisningsgrupp, trots att läraren vet att det för många av de enskilda individerna i gruppen finns bättre sätt att undervisa om målet är djupare förståelse.

Ibland utesluts vissa saker, ibland förenklas saker och ibland väljer läraren den enda förklaring som på kort sikt fungerar för en grupp elever. Anledningen är att läraren av pragmatiska skäl eller rena överlevnadsinstinkter behöver förhålla sig till sin grupps variation av kunskaper, till tiden som står till förfogandet och till skolväsendets underbemannade stödfunktioner. Lite flyktigt brukar vi ibland benämna det som sker för förenklingar och genvägar.

Vi har hyvlat bort lärarkårens utrymme att tänka.

Ett enskilt tillfälle av förenkling eller genväg är möjligen inte ”hela världen” men på systemnivå vill jag mena att vi har byggt in detta som en naturlig del av skolsystemet, bland annat genom nedskärningar av alla de strukturer i skolsystemet som möjliggjort ett kompensatoriskt perspektiv värt namnet (t.ex. nedmontering av speciallärarfunktionen) men också för att vi har hyvlat bort lärarkårens utrymme att tänka.

Läraren står ensam och tvingas under tidspress välja det som för stunden betraktas som det minst dåliga alternativet, för att överleva.

När ett skolsystem fyllts av dessa genvägar och förenklingar och de reproduceras genom eleverna bör man göra en slags omstart och ställa sig frågan om vad undervisning faktiskt är och hur skolan ska organiseras för att möta alla elever? 

Idéerna förstärker myten

Jag menar att de populära idéerna om det differentierade klassrummet och regleringar om extra anpassningar är symptom på inbyggda genvägar och förenklingar snarare än ett reellt vidgat stöd för elever. Tyvärr förstärker dessa idéer också myten om den enskilde läraren som kan hantera vilket omfång som helst av kunskaper i ett klassrum i den ordinarie undervisningen.

Idéerna negligerar några grundläggande saker: att den tid som elever behöver för att lära sig saker varierar (för) stort, att alla elever oavsett kunskapsnivå behöver explicit och aktiv undervisning (förklaringar, instruktioner, utmaningar etc.) och att en för stor variation av kunskapsnivåer bland individerna i en grupp minskar möjligheten till positiva kamrateffekter i relation till undervisningsämnet.

Det tillför inget annat än möjligen en social dimension att en elev som undervisas åldersadekvat innehåll i åk 9 ska diskutera innehåll med en elev som har kunskaper motsvarande skolår 1. Det kommer alltid finnas elever som behöver mer eller annorlunda undervisning än den ordinarie lektionen utan att läraren ska beskyllas för att vara dålig. 

Exakt allt ingår numera i det som benämns som mentorskap.

Idéerna som har vuxit fram sätter socialisering (eller fysisk inkludering) i första rummet och de tankarna rör sig och får effekter långt utanför klassrummets väggar. De har lett till att exakt allt numera ingår i det som i en lärartjänst benämns som mentorskap.

Där finns inga yttre gränser alls för vad en enskild lärare förväntas kunna ansvara för och hantera. Det jag kallar socialisering i detta sammanhang betraktas inte som något direkt kopplat till undervisningsinnehållet utan snarare som olika typer av fristående kommunikativa aktiviteter som sägs vara applicerbara oavsett innehåll.

Jag vill mena att det är en totalt felaktig inställning. När vi talar om exempelvis bildning är ju en av de bärande principerna att det är den svåra konsten att veta något tillsammans (som Sverker Sörlin skriver) och att det i sig skapar en slags gemensam referensram att kommunicera kring. Idag mår allt fler elever dåligt, inte minst för att de inte förstår vare sig innehållet eller sig själva i förhållande till innehållet när de sitter och arbetar sida vid sida och arbetar med olika saker, olika omfång och under olika tider. Tillhörigheten och inkluderingen minskar trots att eleverna sitter i samma rum. Utöver det avkrävs elever istället att, i motsats till vad bildning är, kommunicera om det de inte vet tillsammans. 

Förödande för eleverna

Särskilt stöd med explicit specialundervisning av elever (t.ex. lästräning) existerar knappt eller i alldeles för liten utsträckning i skolan idag. Insatserna som kallas särskilt stöd har istället blivit en slags diffus skenmanöver som mest handlar om dokumentation och konsultation. Det är förödande för eleverna. 

Författaren av inlägget jag beskrev i inledningen av texten skriver att han alltid tänker följande om undervisning: “Hur ska man kunna en sak om (typ) 5 år? Om det sätt man lär ut på motverkar det sätt man ska kunna det på om fem år, så är det troligen inte ett bra sätt, även om det är enkelt nu”.

Tänk om vi lärare fick utrymme nog att hinna tänka så om undervisning på vår arbetstid och ibland tillsammans med en kollega? Tänk om även elever som lär sig långsamt kunde få möta en sådan principiell undervisning genom specialläraren?

Hoppas läraryrket lämnas uppskov

Det sätt som skolan organiseras i effektiviseringens tidevarv underblåser istället en kultur där undervisningen förenklas för att den enskilde läraren ska överleva här och nu.

Tidshorisonten för lärares tankar behöver ges utrymme att bli längre, mentorskapet behöver begränsas kraftigt för att det ska bli möjligt och framför allt: elever med behov av det behöver få explicit stöd av skolan i mycket högre utsträckning än idag. 

Jag hoppas att när döden slutligen står redo bakom hörnet för att hämta så är det prioriteringsreglerna som följer med och att läraryrket lämnas uppskov. Annars tvingas vi att begrava den livsviktiga konsten att veta tillsammans.