Vi måste inte bjuda på cirkusshow för att det är föräldramöte

21 aug 2024

Krönika ”Det här har jag lärt mig efter min katastrofala inledning som professionell föräldramötesordförande”, skriver Maria Wiman

Föräldramötenas tid äro kommen! Nu skall den ömma läraren sätta på sig sin mest slätstrukna skrud, placera bänkarna i militäriska rader och trots en hel dag av vildsint undervisning visa sig inte bara stoiskt lugn utan också pigg som en lärka. Nu ska föräldrarna klämma in sig i bänkraderna och få en bild av professionen och verksamheten.

Jösses amalia och jordens undergång – hur i hela friden ska det gå?

När jag var relativt nyexad satt jag och hyperventilerade i lärarrummet medan föräldrarna samlades ute i korridoren.

Med sköra asplövsben minns jag hur jag tog emot alla i dörren. Det visade sig vara ett osedvanligt vetgirigt gäng. Frågorna haglade likt manna från himlen. ”Hur ämnesintegrerar du?” frågade en herre med pannan i djupa veck. Hur är det ens möjligt att undervisa i svenska och sva samtidigt? Varför serverar ni inte enbart vegetarisk mat? Är inte rasterna alldeles för korta? Vad gör DU åt att det är så svårt att få tid hos skolläkaren?

Där framme stod jag och svalde taggiga bollar av förtvivlan ner i min torra strupe och på vägen hem fulgrät jag så mycket att en vänlig farbror på bussen gav mig en näsduk.

Nu låter jag mig inte skrämmas

Nu vet jag bättre. Ärrad och tuktad av livet låter jag mig inte skrämmas av föräldramöten mer. Jag tycker till och med att det kan vara en riktigt gemytlig sammankomst!

Fatta vilken fin grej ändå! Där står vi i skolan och där kommer föräldrarna från hemmen och gemensamt har vi massor av finfina ungar som vi alla bara vill det absolut bästa för. Det är ju guldläge! Vi är alla på samma sida, vi drar åt samma håll och tillsammans ska vi i flera år slita och kämpa för just dessa gemensamma krusidulliga barn!

Jag har läst om piffiga lärare som har allehanda spännande upplägg på sina föräldramöten. Det ska samtalas om förväntningar i bikupor, vårdnadshavarna får genomföra delar av nationella proven (!) och jag ger mig fanken på att det finns någon snitsig rackare därute som låter föräldrarna dramatisera läroplanen. Det är säkert bra! Whatever floats your boat liksom.

Det här har jag lärt mig

Själv håller jag det simpelt och sorglöst. Inga extravaganser alls. Jag samlar alla i ett rum och där berättar jag om skolan, om våra förhållningsregler och arbetssätt. Sedan blir det frågestund och sen är det inget mer med det. Tack och hej leverpastej.

Men är det något jag har lärt mig efter min katastrofala inledning som professionell föräldramötesordförande så är det följande:

Du kan inte ta ansvar för skolsystemets brister. Om det kommer kritiska frågor om brist på läromedel, speciallärare eller rastvakter så får man svara ärligt. Svensk skola är inte i toppform, får man svara. Det är ju knappast ditt fel som lärare, du gör ju för tusan allt du kan. Är föräldern mycket uppbragd får hen vända sin vrede mot närmsta lokalpolitiker.
Vårdnadshavare är kompisar. Vi vill alla samma sak. Ibland kanske oron yttrar sig i hård ton eller förtvivlan men alldeles oavsett vill vi alla åt samma håll. Vi måste kroka arm för vartenda barn.
Lita på dig själv. Det är du som har helikoptersyn över klassen och skolan. Vårdnadshavarna må vara experter på sina egna klimpar men du är expert på skolan. Du är utbildad och inuti verksamheten varje dag. Var trygg i det. Stå stadigt på jorden. Du är proffs ju!

Vår kunskap räcker långt

En gång kom det en föreläsare till min dåvarande skola och berättade för mig att vi lärare inte bara är lärare – vi är också artister. ”Vi sysslar med performance”, sa han med skarp betoning på det engelska ordet (”pööörfårrrmääns”).

Jag tänker lite tvärtom. Vi lärare måste inte ställa till med cirkusshow och jubelföreställning när föräldrarna kommer. Det räcker att vi är där med vår värme, vår lyhördhet och våra kunskaper liksom.