Vi lärare och föräldrar borde bilda en mur tillsammans

Idag 16:48

Krönika ”Vi måste inse att vi alla vill samma sak – nämligen att de där små trasselsuddarna ska komma ut helskinnade på andra sidan”, skriver Maria Wiman.

När jag var relativt nyexad pekade en elev det så kallade fulfingret åt mig. Rätt upp i nyllet bara. Dessutom yttrade han ord som fick mina trumhinnor att krulla sig. Jag telefonerade omedelbart vårdnadshavaren som till min förvåning replikerade: ”Jamen vad gjorde du då?”.

Jag manades till självkritik. ”Ja, vad gjorde jag?” tänkte jag förbryllat. Jag hade visserligen sagt till gossen ifråga att inte kasta köttbullar i huvudet på sin klasskompis. Jag hade också uppmanat honom att sluta vicka på stolen. Men kom igen. Fulfingret är väl lite väl drastiskt?

Skällde ut polisen

Häromdagen såg jag ett spännande inslag på nyheterna. Tydligen har nästan var tionde elev i årskurs nio snattat någonting det senaste året. Men det var faktiskt inte just det inslaget handlade om. Ilja Rajkovic, som arbetar med ungdomsbrott på polisen i Borås, berättade istället om hur alltfler föräldrar ifrågasätter varför de, tillsammans med sina barn, kallas till förhör.

Inslaget handlade om vårdnadshavare som var upprörda över att behöva lämna sina jobb för att hämta sina snattande ungar. Ja, ni har förstått helt rätt – inslaget handlade alltså om föräldrar som snarare skäller ut polisen än barnet.

Kunden har alltid rätt

Jamen vad gjorde du, sa ju föräldern till mig när jag ringde. Som att det var jag som störde och flaxade omkring med långfingret. ”Varför måste jag lämna mitt dödsviktiga arbete och hämta min tjuviga avkomma”, frågar samtidigt den indignerade pappan när han anländer till polisstationen.

Och där är vi nu. I ett curlande konsumentsamhälle där kunden tamejtusan till varje pris alltid har rätt.

Då och då har jag råkat ut för riktiga dårfinkar.

(För nyanseringens skull bör väl här tilläggas att de allra flesta vårdnadshavare är hyvens på alla sätt. Under mina många år som lärare är det ytterst sällsynt att jag har hamnat i klinch med någon men gudarna ska veta att jag då och då har råkat ut för riktiga dårfinkar. En gång skrek en mindre polerad ung herre ”Visa pattarna” till en vikarie. När jag berättade detta för modern fick jag som svar att han minsann hade skrikit ”Visa hattarna”. Jag har många gånger fått utdrag ur skollagen och läroplanen skickade till mig som en uppläxande knäpp på näsan. Och på lärarforum på internet kan man läsa om den ena efter den andra som skuldbelägger lärare, vägrar se sitt eget barns delaktighet och ovillkorligen vet bäst om vad som exakt händer i klassrummet när föräldern själv inte är där).

Gäller att vi håller ihop

Men så här kan vi ju inte ha det. Vi måste för bövelen ta och skärpa till oss allihopa (ja, jag är också förälder). Vi måste inse att vi alla vill samma sak – nämligen att de där små trasselsuddarna ska komma ut helskinnade på andra sidan.

Vi måste hjälpas åt att tala gott om skolan hemma, att lita på lärarens version av tingens ordning, att prioritera att dyka upp på möten, att tillsammans med skolan (och polisen för den delen) se till barnets bästa. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli och här behöver vi hjälpas åt.

Om föräldrar, skola, myndigheter och civilsamhälle bildar mur kan vi ju skydda varje yrvädersunge i hela landet. Men då gäller det att vi håller ihop. Även när illbattingen pekar fulfinger eller snattar Hubbabubba i bakfickan.