Vi lärare har inte heller tid!
Krönika ”Här har vi något vi måste reda ut. Ärendet är akut och kan inte vänta”, skriver Maria Wiman efter fritidslärarens debattartikel om att rastvakta.
Terminen är snart slut och jag borde lugna mina nerver. Jag borde titta på pluffiga hundvalpar på Youtube, fånle åt bebisar på bussen och lalla omkring planlöst med blicken fäst i fjärran. Jag borde inte skriva texter om ämnen som gör att jag får klåda och dåndimpen på samma gång.
Men denna text måste lik förbannat skrivas. Jag läser nämligen Purna Thapas debattinlägg om raster och känner att fingrarna liksom börjar leta i desperation efter tangenterna. För här har vi något vi måste reda ut. Ärendet är akut och kan inte vänta.
Thapas skriver att lärare måste ta mer ansvar för elevernas raster. Ja, att ansvaret för rasterna bör fördelas bättre mellan lärare och fritidspersonal helt enkelt. Nu har jag i och för sig aldrig arbetat på en skola där inte också lärare är rastvakter regelbundet men låt oss ta diskussionen ändå. I texten framgår tydligt att fritidspersonalens scheman är så pressade att de har svårt att hinna med rasternas efterskalv, såsom konflikthantering och kommunikation med vårdnadshavare.
Roten till hela alltet
Och det är exakt här vi har hela problemets urkärna, moderskeppet, roten till hela alltet. Lärare har nämligen inte heller tid! Lärare hinner ingenting. Oftast har man flera lektioner på rad, med försumbar ställtid däremellan och när eleverna väl har rast (om man har dragit vinstlotten och inte måste rastvakta alltså) så måste man skynda sig att efterarbeta lektionen och preppa inför nästa, kopiera, mejla, telefonera, fixa i klassrummet, panikpinka och synka med en kollega.
Kort sagt: det är inte så att lärares arbetsdag har oceaner av tid till övers att ösa ifrån. Vi hinner ju ingenting. Vi har inget utrymme som helst för att skapa meningsfulla raster eller vara piffiga lekledare.
Vad hände med att kroka arm och dra åt samma håll?
Jag har full respekt för alla som jobbar på fritids. Vilket enastående jobb de gör med så knappa förutsättningar! Jag har all förståelse för att det är svårt att räcka till med stora barngrupper och uppluckrade arbetsbeskrivningar där man ibland ska vikariera och ofta förväntas vara skolans allt-i-allo och gubben-i-lådan samtidigt.
Men att ge lärare mer jobb är en vidunderligt märklig lösning på vad artikelförfattaren beskriver som ”en obalans i arbetsfördelningen på skolan”. Det är ju nämligen instabilt, assymetriskt, labilt och snurrigt precis överallt och detta stabsläge kommer inte försvinna för att de olika grupperna inom skolan skyfflar på varandra ännu mer arbete.
Hallå där – vad hände med att kroka arm och dra åt samma håll?
Alla blir lite vad som helst
I en skola utan resurser blir alla lite vad som helst. Ämneslärare blir fritidslärare och fritidslärare blir ämneslärare. Lärare blir också rastvakter, vaktmästare, kuratorer, skolsköterskor, läromedelsetillverkare, pr-agenter och jourhavande medmänniskor. Så ska det ju egentligen inte vara.
Men obalansen blir ju liksom inte mer balanserad bara för att vi börjar lämpa över ännu mer arbete på varandra. Vi måste ju hitta andra lösningar! Mer personal till exempel! Där har vi en smart lösning!
