Varför ska skolan kännas som ett fängelse?
Krönika ”Det känns deppigt att en ursinnig låt från 1974 ska kännas så skrämmande aktuell i vår upplysta tid”, skriver Maria Wiman.
Varför är skolan ett fängelse där man sitter nio år av livet?
Det där är inte mina ord. Jag citerar Nationalteaterns gamla dänga ”Varför är skolan ett fängelse?”. Det är en förtvivlad låt ska ni veta och kritiken är inte nådig.
De tuggar i oss matte och hamrar in fysik men vi vet inte varför vi lär oss
Vi lär för livet säger de som vet men det här är ju döden i örat
Döden i örat liksom. Vem vill vara delaktig till att sprida döden i örat? Ja, det får en utan tvekan att tänka till. För även om Nationalteatern skrev denna trudelutt för sisådär 50 år sedan finns det en överhängande risk att dagens kids skulle hålla med.
Vet inte varför man lär sig
Vi har liksom gått fullkomligt vilse. Skolan har blivit ett enormt byråkratiskt kvarnhjul där våra elever tuggar fram mellan betygskriterier, åtgärdsprogram, F-varningar och toppstyrda kunskapsmätningar. Vi har förvillat oss fullkomligt i en labyrint av meningslös systematisk avprickning. Och precis som Ulf Dageby skriver i sin låttext – man vet inte längre varför man lär sig.
Kanske du bråkar och kanske du slåss. Då får du sitta kvar efter skolan.
Men då tycker de ju själva att skolan är ett straff.
Jag tror jag blir knasig i kolan.
Kommunens budgetregulator
Jag ska ärligt erkänna att jag har varit knasig i kolan rätt länge nu. Tänk att vara elev i svensk skola idag. Tänk att varje dag gå till en byggnad som statuerar kommunens budgetregulator.
Möblerna i klassrummet kanske är omaka. Kanske är stolen för låg för bänken men man får vara glad att man ens har en stol. Kanske säger läraren att läroboken är superviktig men ändå är den 15 år gammal och någon har klottrat ”Abbe är dödsful” i pärmen.
Eftersom man inte är på alarmerande hal is hamnar man långt bak i kön.
Kanske är bänkgrannen vilda Oscar vars särskilda undervisningsgrupp av ”effektiviserings- och inkluderingsskäl” fick läggas ner förra året och nu är det så mycket sockerdricka i benen att det spiller över på hela klassen.
Kanske är man själv i behov av kuratorstöd eller extrahjälp i matematiken men eftersom man inte är på alarmerande hal is hamnar man så långt bak i kön att man inte kommer att få hjälp någonsin under tiden i grundskolan.
Det skojar man inte bort
Vi är så görmånga i samma rum, rabblande nummer i raden
Är du bara en etta är du jävligt dum, då kan industrin få ta dig
Kanske är man en sådan där som kallas F-barn som blir helt stukad av ett oförlåtande och brutalt betygssystem. Kanske blir man inte det minsta motiverad av tanken på att det snart är prov eller att man kan få ett bra jobb om tolv år när man gått ut grundskolan, gymnasiet och högskolan.
Det är en hopplöshet man inte skojar bort. Kanske har lärarna redan i lågstadiet förstått att skolan kommer att bli svår men resurserna är så knappa att man lik förbaskat inte har fått någon riktig hjälp.
Det känns deppigt
Ja, tänk dig om skolan inte fanns
Då fick de hitta på nåt bättre
Och kan de inte det, ja då rymmer jag min väg
Gräver ner mig i rabatten
Ja, kanske är det en god idé att gräva ner sig i rabatten. Martin Lackeus, forskare på Chalmers, har dock inte grävt ner sig. Han framförde nyligen låten på dragspel för en samling allvarliga skolchefer i Helsingborg. Som en viktig påminnelse till alla de som på något sätt bär ansvar över hur skolan ser ut idag.
Men nog känns det deppigt att en ursinnig låt från 1974 ska kännas så skrämmande aktuell i vår upplysta tid? Något är kardinalfel här. Vi borde ha kommit längre. Varför har vi fortfarande inte kommit längre?
