Varför sandas inte isfläcken innan folk ramlar?
Krönika Maria Wiman tar oss igenom ett tankeexperiment med en isfläck som orsakar så mycket skada – men där de anställda , med lång utbildning aldrig får möjlighet att hindra fallen.
Tänk om det fanns en superhal gångbana mitt i stan. En sådan där riktigt svinhal sak där folk slog sig fördärvade på löpande band. Vad hade hänt då? Låt oss ta varandra i hand och gå tillsammans genom detta tankeexperiment.
Tänk dig att folk ramlar och slår sig blåa i strid ström i blixthalkan på gatan. Det är krossade svanskotor och brutna lårbenshalsar, förvridna ryggrader och elaka benfrakturer. Kommungubbarna på de fina kontoren i stan kliar sig förbryllat i sina små huvuden. Hur ska man lösa detta komplicerade problem?
Någon kommer på en snilleblixt. Man börjar placera ambulanser i anslutning till den hala vägen. Sjukvårdstält sätts upp. När de arma människorna redan krossat knäskålarna och slagit upp sina pannlober mot den hårda marken står ett halvskralt gäng sjukvårdare redo att plåstra om det värsta. Det highfivas hejvilt på kommunkontoret – nu har en kraftfull åtgärd satts in.
De här heltidsanställa finns redan
Det finns redan heltidsanställda personer som är utplacerade vid isfläcken. De har studerat många år på universitet för att ta människor helskinnade ut på andra sidan.
De fattar ingenting när politikerna beslutar om bättre gips och mer effektiva plåster till de stackars skadade människorna. De gör sitt yttersta för att lotsa människor tryggt från ena sidan till den andra men det blir allt svårare att göra jobbet bra. Det är så många personer som dagligen ska passera isfläcken i samma takt och det är ständig personalbrist, det är strängt taget omöjligt att räcka till hur fort man än springer.
Politikerna är inte nöjda. Trots de nya effektiviseringsåtgärderna och de toppmoderna ambulanserna fortsätter människor att falla som furor i orkanvind. Fler insatser måste göras och detta skyndsamt. Människor ligger ju i drivor på gatorna för tusan!
Något geni inser att skadorna måste dokumenteras. Om de heltidsanställda personerna som jobbar vid isfläcken bara kunde anteckna mer under dagarna blir det nog bättre. Varenda bruten tå eller spricka i vaden ska dokumenteras i långa vindlande dokument i plattformar som kräver inloggning med privat bank-id. Vilken briljant plan!
Nu äts det tårta på kommunkontoret.
De heltidsanställda lyder med nävarna modigt knutna i fickan. Varenda liten skada antecknas i en obskyr plattform. Ofta leder administrationen till ett flertal möten där den heltidsanställde får nya spännande arbetsuppgifter. ”Kraftfulla åtgärder” kallas de och det kan handla om effektiva lösningar som att man behöver bildstöd bredvid isfläcken eller extra tydliga instruktioner om hur man går på hala underlag.
Arbetsuppgifterna ökar och resultaten blir inte rimligtvis bättre men nu har man åtminstone ryggen fri. Varenda liten skada finns ju undertecknad och nedskriven! Nu äts det tårta på kommunkontoret.
Fantastiska mirakellösningar
Ibland kommer en extern föreläsare och berättar för de heltidsanställda isfläcksarbetarna hur de ska göra. Dessa föreläsare har, även om många av dem i sanningens namn aldrig själva satt en fot på en riktig isfläck, alldeles fantastiska mirakellösningar på hur man ska hantera de klantiga människorna.
Tänk om man kunde differentiera gångstilarna till exempel, då hade antalet fallolyckor minskat. Eller om man kunde anamma ”collective walking”, metoden som en snitsig ”Ice educator” så entusiastiskt berättade om under uppstartsdagen som gud glömde.
När den välrenommerade influencern med 120 000 följare på Instagram föreläste om att om vi bara kramas mer kommer färre personer att ramla, fäller kommunpamparna tårar av rörelse och framtidshopp. Nu är alla problem ur världen.
Om någon lyssnat en enda gång
Dag efter dag står de anställda heltidsarbetarna oförtrutet vid isfläcken. De har fullt ös med att släpa folk till andra sidan, fånga upp människor i fallet och kasta sig själva på isen för att dämpa skadan. Ibland får någon för sig att höja rösten men det är så svårt att höras i sorlet av politiska beslut och så kallade is-experter. Och det är så svårt att orka engagera sig på riktigt när man måste dokumentera sönder sina arbetsdagar och hur ska man ens ta sig tid att bråka när samvetsstressen gnager sönder bröstkorgen?
Men om – OM! – någon hade lyssnat en enda gång hade de hört hur heltidsarbetarna pratade sinsemellan. ”Varför lägger man inte resurserna där de verkligen behövs”, hade man hört dem muttra: ”Varför sandar man inte bara isfläcken innan folk ramlar?”
