Varför har vi sådan enorm övertro på dokumentation?

Jag minns när jag skulle ha min första muntliga tenta på universitetet. Jag var ung och blåögd med en nervositet som orsakade asplövsskakningar i varenda lem. När jag kom in rummet och mötte min lärare i religionshistoria, Christer Hedin, hade hela skallen förvandlats till ett svart töcken. Jag mindes ingenting.

Christer log snällt mot mig där jag stod med flackande blick och förtvivlad uppsyn. ”Du kanske är lite nervös,” sa han. ”Vi kan väl bara fika lite”. Sedan bjöd han på kakor, vi pratade om väder och vind och plötsligt kom ämnet som av en slump in på de abrahamitiska religionerna. Christer undrade försynt om jag hade läst någon av böckerna han rekommenderat och mild i själen av chokladdoppade kakor och varmt kaffe började jag berätta.

Jag talade länge och väl om allt jag hade lärt mig och det var egentligen först när jag gick därifrån som jag förstod att jag just hade genomfört min muntliga tenta. Han var en sällsamt skicklig lärare, Doktor Hedin.

Tänk att det kan gå till så i utbildning va? Att en kompetent lärare kan stuva om lite i farten bara sådär. När eleven visade sig vara ett handfallet nervvrak fick han plocka fram ett ess (chocolate chip cookies) ur rockärmen för att avdramatisera. Inga dokument behövdes fyllas i, inga möten behövde initieras, han bara tog avstamp i professionen och agerade ur hjärtat. ”Den här tjejen tycks behöva kakor”, tänkte han och på den vägen fick det bli.

Det är som att om saker inte dokumenteras så finns de inte.

I svensk skola tycks man idag ha tappat tilltron till att lärare kan gå på fingertoppskänsla och stundens ingivelse. Här finns mycket magert förtroende för att vi, visa av erfarenhet och beväpnade med lyhördhet, faktiskt kan kratta medan vi går. Det är som att om saker inte dokumenteras så finns de inte. Om inte varenda liten pedagogisk krumbukt eller överenskommelse finns nedpräntad i någon obskyr digital plattform någonstans så har den inte ägt rum.

Om vi ska medla mellan två elever efter en konflikt är det av yttersta vikt att samtalet rapporteras, refereras, delas och följs upp. Om en elev ska ha en särskild plats i klassrummet, hörselkåpor, rätt till mikropauser mitt i lektionen, extra muntliga instruktioner eller stöttning att komma igång måste detta prompt nedtecknas i ett dokument som helst ska följas upp med regelbundna möten till löven har vissnat, solen slocknat och håret trillat av. Annars räknas det inte.

Läser någon ens alla dokument?

Men för höge Farao – låt mig ta bladet från munnen! Varför har vi sådan enorm övertro på dokumentation? Är det ens någon som läser alla dokument (ja, frågan är uppriktigt ställd)? Gör vi det för huvudmannens skull? Eller för vårdnadshavarna? Eller Gud förbjude – gör vi det för Skolinspektionen? 

För om vi tänker helt krasst på det – inte fankelund gör vi det för eleven? Eleven hade ju mått fasiken så mycket bättre av att vår dyrbara tid gick åt till att planera strukturerade lektioner och bygga relationer. Att skriva floskler i halvdöda dokument är nämligen en själsdödande aktivitet, man torkar liksom ut inifrån. Jag är osäker på att det gagnar någon överhuvudtaget.

Det handlar om tilltro

Jag kan tänka mig att vän av ordning invänder här. Naturligtvis finns det dokumentation som är absolut nödvändig. Oroande skolfrånvaro är ett sådant exempel. Eller upprepade kränkningar förstås. Man kan inte säga att all dokumentation är av ondo, även om man vill göra slagkraftiga poänger i en krönika. Men det är min bestämda uppfattning att vi skulle kunna skala bort oerhörda mängder pappersarbete och med den lösgjorda tiden finslipa vår undervisning ännu mer. Det handlar om tilltro. Absolut briljanta saker kan nämligen ske även om dessa aldrig någonsin hamnar i snitsiga dokument med krångliga titlar.

Det kan handla om sådana där små subtila saker som en klapp på axeln i rätt tid, en egen bok att läsa eller en checklista i bokpärmen. Sådana där små gester som kloka lärare gör mest hela tiden alldeles oaktat om de finns nedskrivna i byråkratiska akter eller ej. Jag tänker i min enfald att det är dessa mellanmänskliga handlingar som kanske gör hela skillnaden. Ja, ibland kan hela skillnaden faktiskt ligga på ett kakfat i ett lärarrum på Stockholms universitet.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här