Våra scheman är ett lotteri som kan sluta hur som helst
Krönika ”Det börjar bli tjatigt nu. Men lärares undervisningstid måste verkligen skyndsamt regleras. Det kan inte pågå så här år efter år”, skriver Maria Wiman.
Det är den där tiden på året när sensommarsolen värmer oss, kvällarna fortfarande är ljumma, fåglarna kvittrar, det är kräftskivor här och där och… flödet på sociala medier svämmar över av lärare som förfasas över sina scheman!
”Får det verkligen se ut såhär?” frågar Bodil, som varit verksam lärare i 40 år och nu befinner sig i ett tillstånd mellan akut chock och hysteriskt nervsammanbrott.
”När ska jag egentligen hinna uppsöka damernas”, undrar den arma nyexade läraren som har sex lektioner på rad utan ställtid emellan.
”Kan tjugo minuter rastvakt verkligen räknas som rast?” undrar fritidspedagogen Bengt med darr på stämman.
Skjuter från höften
Men så här kan vi ju inte ha det. Är det inte alldeles förryckt att lärares scheman ska vara ett lotteri som kan sluta lite hur som helst? Fia-Lotta i förskoleklass kammade hem storkovan men stackars Bodil drog nitlott i år igen. Vi har visserligen rätt till 30 minuters sammanhängande rast efter fem timmars arbete (lyx!) och därtill ska vi ha diffust definierade pauser lite här och där. Dessutom har vi ramtiden förstås som kan fördelas olika över terminen, för att inte tala om förtroendetiden som är ett slukhål av evighetsarbete där tiden kan expanderas och bli så kolossal att ord inte räcker till.
Men utöver detta är det vilda västern! Här kan schemaläggaren skjuta lite från höften. Bara för att du hade 1 000 undervisningsminuter i veckan förra läsåret finns det ingenting som säger att du inte åker på 1 300 minuter läsåret därpå.
Där lurar de riktiga tidstjuvarna!
På lärarens scheman ser man lektioner och med lite tur någon liten rast här och där. Kanske finns möten också utmärkta. Resten är liksom höljt i dunkel och endast upp till det vana ögat att dechiffrera. Vad som inte syns på schemat är nämligen minst lika intressant. I håligheterna mellan de färgkodade lektionerna hovrar ju det där osynliga jobbet som nästan aldrig bokstaveras och än mindre utkristalliseras i en arbetsbeskrivning. Där lurar de riktiga tidstjuvarna!
I glappet mellan biologi med 5A och kemi med 6A ska Bodil nämligen galoppera till tjottahejti, ringa Helmers mamma och lugna henne att han visst kom ihåg att ta sin medicin, författa incidentrapporten efter rastens konflikt på King-planen, krama och trösta ledsna Nisse som tappat bort sina nya vantar, famla sig igenom den en kilometer långa mejltråden inför eftermiddagens EHT, hämta ett plåster för att lindra Veras skoskav och vips så var det lektion igen.
Lägger Tetris-scheman
Det finns människor utanför skolvärlden som ibland får för sig att håligheterna i schemat är ledig tid. Har ni hört något så dumt? Ledig tid va? Hahaha!
Tomrummen mellan lektioner är svårt sprängfyllda av den aldrig sinande lärargärningen som sväller, bubblar och kokar över åt alla håll. Planeringstiden kommer liksom alltid längst ner på prioriteringslistan. Planera får man göra när lektionerna är avklarade, mentorsuppdraget utfört, alla driljoner möten checkats av, skolplattformen uppdaterats och diskmaskinen är urplockad – då jädrar är det dags att fylla elevernas kommande dag med färgsprakande innehåll. Dessvärre infaller detta ofta i samband med att själva hjärnan har checkat ut och cyklat till Bahamas.
Det börjar bli tjatigt nu. Men lärares undervisningstid måste verkligen skyndsamt regleras. Det kan inte pågå så här år efter år. Det är inte riktigt klokt att man kan pressa in nästan hur mycket undervisning som helst på lärarschemat och att det är helt i sin ordning. Det är topp tunnor prilligt att man kommer undan med att lägga Tetris-scheman i någon slags tro att lärare vore robotar utan mänskliga behov.
Reglera mera! Låt Bodil pinka!
